Tonåren = laglöst land
Oktober i Stockholm, men november i luften. Jag promenerar genom Kungsholmen, förbi platsen där 16-årige Riccardo Campogiani sparkades till döds. På marken brinner värmeljus, jag läser små handskrivna hälsningar i blyerts.
Ungdomsvåldet fick ett ansikte den där natten. Och nu ställer sig vuxenvärlden samma fråga som alltid, med smakfullt rödgråtna ögon:
Hur kunde det hända?
Som om vi inte redan vet.
Tonåren är ett laglöst land. Minns du inte? Våldet och rädslorna fanns ständigt där, på andra sidan om ett redan insparkat skåp.
Det har inte direkt blivit enklare sedan dess.
Ungas användning av antidepressiva mediciner har fördubblats. Självmorden minskar i alla åldersgrupper utom 15–24 år.
Den svenska tonåringen mår sämre än någonsin tidigare.
Hon kan fortfarande rabbla landets alla älvar och den kemiska beteckningen för svavelsyra men har ingen aning om varför hon känner ett ständigt tryck över bröstkorgen.
Hon har tusen frågor, men ingen som svarar.
Föräldrarna hinner inte, lärarna är sönderstressade, fritidsgården är igenbommad, skolvärdinnan försvann från korridorerna redan i samband med nittiotalets sparkrav och skolkuratorn är inte i skolan mer än på torsdagar mellan åtta och tolv eftersom hon måste hinna med eleverna på ytterligare två skolor.
Vem ska en femtonåring prata med år tjugohundrasju?
Häromdan frågade jag Göran Harnesk, generalsekreterare i Bris, som sa:
–?Det krävs i stort sett att ungdomar är så deprimerade att de blir inlagda för att de ska få någon att prata med.
Och nu höjs röster om hårdare tag. Att vuxna Måste Sätta Gränser. Som om det är regler som behövs, inte att någon finns där, att någon lyssnar. Men ett löfte om två öron vinner förstås inga politiska populistpoäng.
Oktober i Stockholm och på Kungsholmen brinner alltjämt stearinljusen, alltmedan vuxenvärlden ser sig om med yrvakna blickar och frågar varandra hur det kunde bli så här.
Hör och ser ni inte svaret?
Överallt omkring oss, hos grabbarna på ståplatsläktaren som skriker ”ut med packet” så att rösterna spricker, i din dotters blick när hon kommer hem från skolan och säger att allt är bra, mellan raderna i alla tonårigt högljudda samtal du till varje pris försöker undvika på bussen.
Svaret finns där, i det vi väljer att inte se, i orden vi inte vill höra.
Hur det kunde hända?
Vi lät det hända.