Rockmännens åldrande gör ont
Som sextonåring övervägde jag sällan det faktum att även bandmedlemmarna i Kent en dag skulle åldras.
Sedan kom den dagen. Fyra medelålders män satt på ett podium.
De var fortfarande Kent, fortfarande Sveriges största band, de skulle släppa en ny skiva och de hade bjudit in pressen till Berns.
Och när de satt där på podiet framför den samlade pressen, tre medelålders män i skinnjacka och en i kavaj, visste de att både fans och journalister hoppades att den nya skivan skulle låta som debuten för arton år sedan. Att det skulle låta som Kent.
På så vis är rockband helt unika: inga andra konstutövare förväntas stanna i utvecklingen. Men rockband tycks ständigt fångade i sitt genombrott; de gemensamma komponenter som en gång utgjorde sprängkraften. Därför är Kents grunddrag oförändrade: gravallvaret, truligheten, Jocke Bergs pojkrumspoesi.
De fyra männen på podiet såg ut att längta bort.
Mina tankar började vandra till en barndomskamrat i utkanten av kompisgänget, han som låg lite efter. I skärningspunkten mellan pojkvärlden och tonåren: när vi bara några månader tidigare hade ömsat skinn och slutat ge oss ut i mörkret för att ”busa”; kasta snöbollar och sten och spela hartsfiol mot pensionärers fönster. Men han envisades ändå med att ringa på ens dörr i kamouflagekläder och fråga om man skulle med ut. Det skulle man inte.
I sin bok ”Meteorer” skriver Horace Engdahl om hur Franz Kafkas ”Processen” egentligen handlar om offentligheten som ett slags fängelse: ”Att omnämnas i tryck är att vara potentiellt anklagad. Även beröm är i grund och botten ett slags förtal, eftersom lovorden avgränsar den du är.”
För några veckor sedan framträdde rockbandet The Hives i ”Skavlan”. Det var på det stora hela plågsamt. För tio år sedan hade de varit världens bästa band, klädda i svart och vitt, ständigt redo att explodera. På den tiden då sångaren Pelle Almqvists gick ut sist på Hultsfredsfestivalens stora scen och tackade ”alla förband” som uppträtt tidigare under helgen.
Det sorgliga den här kvällen hos Skavlan, tio år senare, är inte att Pelle Almqvist har förändrats, utan motsatsen, att han fortfarande spelar rollen som kaxig Fagerstagrabb med storhetsvansinne, men utan övertygelse, utan charm. Jag är tveksam till att han ens tycker om sig själv i det ögonblicket.
När bandet sedan framträder är det helt utan frenesi. När Pelle Almqvist gör sina patenterade luftsparkar ser det rent av ut att strama en smula i baksidan av låret.
Jag kan återigen inte låta bli att tänka på min barndomskamrat där han står utanför min dörr i kamouflagekläder: helt oskyldig till att tid passerat.
Band som utvecklas
Men Eldkvarn då? Efter 40 år tillsammans utvecklas och förädlas de fortfarande – utan att för den skull tappa kontakt med sitt förflutna. Vad skiljer då Eldkvarn från andra band? Kanske avsaknaden av en påklistrad image. Eldkvarn behöver aldrig leva upp till annat än sin musik.
Band som fortsätter ändå ...
Det finns å andra sidan en bittersöt skönhet i det riktigt utdragna sönderfallet. Med jämna mellanrum spelar exempelvis The Yardbirds på olika Harrys-restauranger runt om i Sverige. På 60-talet ett världsband med musiker som Eric Clapton, Jimmy Page och Jeff Beck. När man numera uppträder i Säffle eller Tranås är det bara kompgitarristen och trummisen kvar från storhetstiden.