Upprorsmakare är alltid roliga i början
Det är fest, eller åtminstone middag, och det är vänner och bekanta och ett och annat nytt ansikte. Det är trevligt, men inget särskilt. Jag menar, de här vännerna har du sett och sett och sett.
Det är inget fel på dem. Eller, det är klart att det är fel på dem. Precis som det är på dig och på alla andra.
Det prövande är att du med åren har lärt dig precis vilka fel det är på dem.
Där är Pelle, hoppas han inte dricker för mycket igen. Nu har Lotta kommit i gång med sitt New Age-tugg. Och Kalle och Anna har redan börjat ge varandra små tjuvnyp. Snart har de sin urladdning, innan de blir vänner igen och går ut på balkongen och hånglar.
Det är ju så här det är med folk: man måste stå ut med deras förutsägbarhet, precis som om man inte hade nog med att stå ut med sin egen.
Men så börjar du tala med ett av de nya ansiktena. Plötsligt känns just den här sammankomsten som en milstolpe. Det är nytt och fräscht.
Äntligen några samtalsämnen som inte är tummade, inplastade och redan korstabulerade i alfabetisk, kronologisk och numerisk ordning. När du går hem är du entusiastisk, nästan euforisk.
Det här måste vara början på något bra.
Varför får detta mig att tänka på rapporteringen från upproren i arabvärlden? Antagligen därför att det finns likheter. Här har vi
suttit med samma gamla mögiga diktatorer, år efter år. Vi vet precis vad de har för fel. Och så, plötsligt: nya ansikten.
Gissa om vi blir entusiastiska. Som vi längtat! Så vi bestämmer oss för att de nya ansiktena inte alls är som de gamla. De är tvärtom lika toleranta och moderna som vilken twittrande sopsorterare på Södermalm som helst. Nu kommer allt att bli annorlunda.
Fast vi vet ju vad som alltid händer i middagssvängen. Dagarna går. En kväll sitter du där vid bordet igen. Du ser dig omkring och då inser du att det nya ansiktet inte är nytt längre. Det har blivit en plågsamt förutsägbar och långt i från felfri vän.
I Egypten slås åter kopter ihjäl och kyrkor bränns ned. I Tunisien har kvinnor utan slöja trakasserats. Kanske är det nödvändigt att ge stöd till rebellerna i Libyen. Allt jag säger är detta:
Bara för att vi ännu inte har lärt oss exakt vilka fel de har, kanske vi inte ska inbilla oss att upprorsmakare är särskilt annorlunda än de despoter de störtar.