Viktigt att ha ett namn som man trivs med
TRUN, NORMANDIE. Jag promenerade runt på en hästgård i det gröna Normandie och klappade ett föl på mulen.
”Och vad heter en här gullungen?”. frågade jag uppfödaren.
”Hon kallas N13.”
”Vilket jävla namn”, sa jag.
Jag fick förklaringen. Fölen hålls på gården tills de säljs, två år gamla. Den nya ägaren ska inte behöva ta emot en redan döpt Brunte, när han vill att hans travande eller galopperande kuse på totalisatorn hellre ska heta Flying Bullet eller Bellmans Blandning. (Ja, en häst kan heta vad som helst bara namnet har högst 18 tecken och inte innehåller en siffra. Där rök N 13.)
Det är här någonstans - i en värld av Calvados och Camembert - som jag tänker: Så satans schyst att inte genast efter födseln pracka på en unge ett namn den kanske inte vill ha. Vem skulle med fritt val välja Kjell-Adolf eller Estelle?
Det bör falla under rubriken mänskliga rättigheter att själv välja sitt namn.
Tanken blir aktuell i veckan, när i Tyskland en lag träder i kraft, som ger människor rätt att själv välja kön. Föräldrar avstår från att i födelseregistret ange barnets kön. Detta bestämmer sig senare i livet för sin könstillhörighet: man, kvinna eller intersexuell. Personen har alternativet att leva sitt liv utan att ange könstillhörighet. I Tyskland är det Hen på riktigt.
I namnfrågan såg jag att det i tidningsspalter ömkandes kring en invandrare som gjort sitt liv lättare genom att göra sig kvitt sitt arabiska namn - Muhammed nånting - och skaffat sig ett kärnsvenskt. ”Det gör det lättare att få jobb”, sa han och betonande det pragmatiska i sin handling. Men spaltjämrarna talade om stigmatisering.
Stigmatisering!? Det skulle alltså finnas en psykologisk brännmärkning i själva handlingen. Kyss Karlsson. Den är bara praktisk.
En av vår tids bättre tänkare föddes i Turkiet som Cumhur Dogan Gür. Jag tänker mig att denne kanske fann sitt namn alltför svårstavat när han blev svensk journalist, egenföretagare och politisk kommentator. Han gav sig namnet Thomas Gür. Klingar bra.
I alla tider har människor bytt namn. Skälen har varit många och olika. Det finns ingenting löjligt i det. På Ellis Island i New Yorks inlopp togs invandrare med konstiga namn emot: ”Your name, please.” ”Anders Svensson.” ”From now on you are Andy Swanson and that will make you happy.”
Playboykungen Hugh Hefners mormor var född i Döderhult i Småland. Hon uppgav sitt namn när hon steg i land: Ida Elisabet Karlsdotter. Omedelbart blev hon i invandrarliggaren: Ida Elisabet Charlston.
Och inte bara i Amerika. Min pappa - för att ta ett exempel - var en bondgrabb från Gimranäs i Västergötland. Han hette Heimer Svensson. Han tyckte 1935 att jag kunde slippa det alltför vanliga Svensson. Det blev Heimerson. Tack.
En av mina döttrar hette upp i tonåren Anna. I en god liten revolt döpte hon sig till Sarah. Det heter hon nu. Grattis.
En britt förändrade sitt namn, när hon i trettioårsåldern trodde sig ha förmågan att skriva bra detektivromaner. Men, sa sig då i 1950-talets mitt, Phyllis Dorothy James, publiken är inte mogen för en kvinnlig kriminalförfattare. Hon blev den könsneutrala P D James.
Av religiösa skäl bytte 1964 boxaren Cassius Clay namn till Muhammad Ali. Why not? Inga namn är konstiga i Amerika. När jag var tio år och för första gången läste ”Vredens druvor” av Steinbeck förvånades jag mindre över fattigdom och tapperhet och mera över namnen på de små flickorna i familjen. Hur fan kunde de heta Sarons Ros och Tuesday?
Två Göteborgsbröder var inte nöjda med sina namn. Den ene, Kenneth, böt förnamnet - det var för svennigt, lät som en såpopera från en förort - och blev Jan Eliasson. Brorsan Roger däremot böt efternamnet. Blev Holtback.
Vanligt i många kulturer har varit ett beskrivande namn. I Bibeln finns Johannes Döparen, i nordisk medeltidshistoria Olof Rödskägg, Harald Tvålfager samt Grönköpings grundare bär namnet Erik Läspe och Halte.
Yrkesbeteckning är inte okänt. Byggmästaren Åke Larson tyckte hans namn var odistinkt. Hans företag fick därför heta Åke Larson Byggare. I förra veckan blev det en snackis i reklambranschen att en Stefan Permander, som driver eventverksamhet (butiksinvigningar, kick-offs, utställningar) nu officiellt heter Stefan Event Permander. Stiligt.
Med detta har jag gjort klart, att vi människor själva ska ge oss namn vi trivs med eller har nytta av.
Hästuppfödaren i Normandie uttryckte det väl: ”Det är viktigt för ägaren att bestämma.”
Jag fortsätter därför att vara nyfiken på vad fölet N 13 ska få heta.
Jag läser just nu …
… ett franskt mästerstycke ”L’Extraordinaire Voyage du fakir qui était reté coincé dans une armoire Ikea” av den kosmopolitiske fransosen Romain Puértolas, 37. Ni är urskuldade om ni bara begriper ordet Ikea. Korrekt översättning: ”Fakirens märkvärdiga resa instängd i ett Ikeaskåp”. Det har samma slapstickstil som Jonas Jonassons ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”. Den är ett fräckt inlägg i invandrardebatten. Den ska översättas i 30 länder. Jag hoppas Sverige är ett av dem.
Jag är mera rädd …
… för AIK:s supportrar än för Åkesson skrev jag i en kolumn. ”Men se upp med Sannfinländarna”, manar min finlandssvenske kollega. ”Jag är bedrövad över att bortåt 20 procent av mina hälftenlandsmän - av vilka de flesta kan läsa och har syn och hörsel i behåll - röstar på dem. En av deras höjdare (vet inte om han är kvar längre) är dömd för att ha stulit kyrksilvret på hemorten. En annan uteslöts nyligen ur partiet (men sitter kvar i riksdagen som vilde) efter att ha arrangerat så att hans gäster/anhängare på riksdagsläktaren gjorde Hitlerhälsning.”
Riksdagsdebattens tråkighet …
… kan bli än större. I talarstolen stod den ekonomisk-politiske talespersonen Carl B Hamilton (FP) och anklagade de rödgröna för att ge Sverigedemokraterna inflytande över budgeten: ”Det är vämjeligt att höra!”, sa han. Fredrik Olovsson (S), vice ordförande i finansutskottet, svarade: ”Det är vämjeligt att läsa den dynga som Carl B Hamilton sprider efter sig!” Talmannen Per Westerberg ingrep: ”Tänk på att vårda ert språk, ni ligger bägge två på gränsen.” Hurdå? Är det adjektivet vämjelig som stör? Eller substantivet dynga? Nej, jag vet. Prepositionen. Man sprider inte dynga efter utan kring sig.