Samhället måste ta hatbrott på allvar
När inte ens uppenbart rasistiska hot anses vara hatbrott finns det anledning att vara bekymrad.
Rättsväsendet och regeringen tar dessvärre för lätt på en farlig form av kriminalitet.
Två tonårsflickor i västra Sverige lärde för något år sedan känna varandra på ett gymnasium och bestämde sig för att åka till Turkiet tillsammans.
Men så skar det sig mellan ungdomarna och en av dem vägrade lämnade tillbaka en tusenlapp hon hade lånat av den andra.
Hämnden kom på Facebook. Förutom mordhot skrev den lurade flickan saker som "Din fattiga lilla judefitta", "varför går du inte och hänger dig och din fula familj synd att Hitler glömde en familj", "gå gasa er själv judejävlar" och "sånt folk som er hör hemma i polen som aska".
Flickan ställdes inför rätta för olaga hot och ofredande. Åklagare Hediye Kurt betonade i sin plädering att meddelandena skulle ses som ett hatbrott och därför leda till strängare straff.
Begreppet hatbrott infördes i lagen i mitten på 90-talet. Det är inte i sig en brottsrubricering utan ett brott där det i motivet funnits ett tydligt hat mot till exempel offrets etnicitet eller sexuella läggning.
Domen föll för ett par veckor sedan. Flickan fälldes för olaga hot och ofredande. Men tingsrätten berör inte med ett ord hotens tydligt rasistiska och antisemitiska karaktär.
I stället lyckas domstolen med konststycket att förvägra den drabbade flickan skadestånd med motiveringen att hon "inte värnat sin personliga integritet. Kränkningen är därmed inte av så allvarlig slag att ersättning ska utgå".
Det går inte att dra generella slutsatser om rättsväsendet på grundval av en dålig dom. Men den är ett utmärkt exempel på ett allvarligt problem, att berörda myndigheter tar för lätt på hatbrott.
Brottsförebyggande rådet har i en granskning kommit fram till att polisen gör fel sju gånger av tio då det kryssas i att ett anmält brott även är ett hatbrott. Dessutom har BRÅ hittat tusentals misstänkta hatbrott som inte har markerats som sådana.
Detta är ingenting annat än ett underkännande av polisens arbete.
Än mer allvarligt är det krympande politiska intresset för hatbrotten. Mellan 1996 och 2007 fanns denna kriminalitet med som prioriterat område i regeringens instruktioner till polisen. Sedan försvann det.
Jag läser årets regleringsbrev, som är regeringens sätt att styra polisen. 17 sidor, rubriker som "Bekämpningen av mängdbrott", "Verkställighet av avvisnings- och utvisningsbeslut", "Grov organiserad brottslighet".
Det säger sig självt att polisen ägnar sig åt andra former av kriminalitet om myndigheten inte har ett tydligt uppdrag att bekämpa hatbrott.
Denna politiska nedprioritering är allvarlig. Högerextremismen vinner mer och mer inflytande i Europa. I Sverige attackerar nazister demonstrerande barnfamiljer och sprejar hakkors på moskéer och kyrkor. Så sent som i natt greps tre unga män i Kärrtorp, misstänkta för att ha klottrat högerextrema symboler.
Nu är inte allt nattsvart. Görel Granström, docent i rättsvetenskap och expert på hatbrott, säger att åklagarna har blivit bättre på att kräva straffskärpning.
Och integrationsminister Erik Ullenhag driver på för att EU ska lyfta frågan om hatbrott mot hbt-personer.
Det är utmärkt. Men mycket behöver bli bättre. En början är att tillämpa den lagstiftning som faktiskt finns. Polisen behöver utbildning och resurser.
Och i den oroväckande tid vi lever i måste regeringen börja skicka tydliga signaler igen.