Hemma styr Tengil arbetet dygnet runt
Det här är den vanligaste frågan man får om man, som jag, jobbar hemifrån: blir det inte ensamt? Det här är den näst vanligaste frågan: krävs det inte en väldig självdisciplin?
Den sistnämnda är förstås en oförskämdhet. Bakom frågeställarens inre öga hasar en orakad, betofflad, håglös Hakelius som bara förmår att samla sig till att kliva in i duschen, inför hotet av arbetskamraternas nasala besiktning. Om man är sin egen chef, går tanken, har man tumme med ledningen. Då blir allt lite mañana.
Det är precis tvärtom. Är man sin egen chef behövs inga tidsstudiemän, inga övervakningskameror och inga spionprogram i datorn. Är man sin egen chef sitter en liten Tengil i huvudet, som leder och fördelar arbetet dygnet runt.
Om man inte inställer sig vid årorna – ren, hel och nyrakad – varje morgon, riktar Arbetsgivartengil sin hämnande eld direkt mot skuldcentrum, utan omvägen över MBL och utvecklingssamtal. Det finns ingen fika med prinsesstårta och ingen ”casual Friday”. Eller Saturday, eller Sunday, för den delen.
Jag begär inte att ni ska tycka synd om mig. Men ni frågar alltid samma sak och där har ni svaret.
Förresten är det inte ensamt heller. Det är ostört.
Det är över nio år sedan jag tvingades att gå ut för att komma till min arbetsplats. På den tiden fick jag aldrig något gjort. Dagen fylldes av möten och hejsan-hejsan och lunchätning. Alla suckade över mötena, som sällan var till nytta, men möttes gjorde det ändå. Till det ska man lägga statistiken.
De flesta av mina arbetskamrater var trevliga. Men låt oss säga att en tjugondel, lågt räknat, av mänskligheten är skitstövlar eller idioter, eller en kombination av de tu. Om man då samlar tjugo personer på en arbetsplats så kommer, rent statistiskt, en av dessa tjugo att vara en skitstövel/idiot. Och det typiska för sådana är att de slukar mer tid och kraft än de nitton övriga tillsammans.
Allt det där slipper jag. Jag kan träffa de jag vill, när jag vill. Jag vill inte att ni avundas mig, men ni frågar och där har ni svaret.
Man kan känna sig mer ensam i en folksamling än på sin egen kammare. Och jag begriper inte hur man får något vettigt gjort om man tvingas sitta på kontor. Så egentligen är det jag som borde fråga er:
Blir det inte ensamt? Krävs det inte en väldig självdisciplin?