”Apsvansade analfabeter!”
... eller hade Kulturhuset kanske rätt?
Det finns en fråga att ställa sig om Tintinbråket:
Kan det inte vara så att den konstnärlige ledaren för barn och unga på Kulturhuset, den skånske rapparen Behrang Miri – utskämd och utskrattad – har rätt?
Att Tintin är en smygrasist som missuppfattat hur det ser ut i tredje världen? ”Den bild Tintinböckerna ger av afrikaner är afrofobisk”, säger Miri. ”Afrikaner är lite dumma med-an araber sitter på flygande mattor och turkar röker vattenpipor.”
Frågan är gammal. Jag ställde den själv, när jag 1970 i Bryssel sökt upp Tintins skapare, Hergé,
Hergé var då en silverhårig 63-åring med Humphrey Bogarts ansiktsdrag. Hans leende var milt, inte hotfullt. Ögonenglittrade.
Hans Tintinhäften trycktes över hela världen i upplaga efter upplaga. Men det var i denna tid den politiska korrektheten växte fram och Hergé hade stoppat sin ”Tintin i Kongo” och han urskuldade sig för några andra häften;
”Jag var mycket ung och började rita Tintin i en tidning som var reaktionär och katolsk. Jag själv visste inte mycket om världen. Jag litade på en redaktör, som verkade veta mycket. Jag ritade en ryslig berättelse, ‘Tintin i Ryssland’.”
”Jag ritade förskräckliga saker om Sovjet. Jag var ett offer för min omgivning och boken fick ett politiskt syfte. Det var mycket som var fördomsfullt och okunnigt. Jag har efteråt, när jag lärt mig mer, aldrig gett ut ‘Tintin i Ryssland’ som album. Det är många värderingar som är annorlunda i dag än då jag ritade album på trettiotalet.”
Dock: Av det vi med åren lärt oss om Sovjetväldet ser vi när vi bläddrar i ”Tintin i Ryssland”, som åter finns tillgänglig; den var en rask och enkel socialdokumentär över brutalitet, efterblivenhet och korkade bolsjeviker.
Hergé gjorde på liknande vis avbön från ”Tintin i Kongo”. Tintin är i originalhäftet den samme som alltid, spänningen den vanliga. Men Hergé urskuldade sig för att de svarta urinvånarna var ”gammaldags karikatyrer, plattfotade och prydda i fjädrar ... de bodde i vasshyddor, deras språk var gutturalt ... Titta här, Monsieur Heimerson, ni kommer att tycka att jag är en rasist.”
Men naturligtvis inte. Teckningarna var godmodiga. Den som rest i Afrika såg att de i växtlighet och i hyddors arkitektur på pricken fångade verkligheten. De var ritade i början av trettiotalet. Avkoloniseringen var inte påtänkt, det fanns inga värkande samveten. Jämlikhetstankar var ännu inte på modet.
När Mao Zedongs Kina blev mondänt för den intellektuella europeiska eliten, hamnade Hergés skildring i ”Den blå krukan” på deras svarta lista. Förkrigs-Shanghai framställdes i albumet som vilt och våldsamt. (I mitt häfte har det svenska förlaget tryckt till en brasklapp som påtalar maoismens sociala framsteg för folket.)
Hergé sysslade bara med det han kunde: att skapa spänning och humor och rita serierutor med detaljerna tekniskt perfekta.
För Tintins månresa byggde han med hjälp av rymdexperter en modell av en raket. Experterna gav honom råd om hur raketen skulle inredas. På teckningar bär officerare i främmande länder korrekt återgivna uniformer med exakta gradbeteckningar. Saharas geografi skildras i ett album så korrekt att det skulle kunna duga som läro- bok.
Jag minns att jag frågade: ”Gör ni aldrig några fel, Monsieur?”
”Jo”, svarade Hergé, ”två gånger, såvitt jag vet. I min berättelse från Peru skulle en för handlingen viktig solförmörkelse inträffa. Men i min bok börjar förmörkelsen i fel ända på solen. Jag missade detaljen att Peru ligger söder om ekvatorn, och att solförmörkelser där därför inte har samma förlopp som här i Europa.”
”Vid ett annat tillfälle vandrar Tintin i Himalayas berg. Jag utrustade Tintin med ståldubbade kängor. Alpinister upplyste mig om att det var fel utrustning för en så lång färd. Jag fick veta det för sent, teckningarna var redan i tryck. Ståldubbarna skulle slitas ut. Tintin borde burit skor med rågummisula i stället.”
Hergé fångar detaljer – bussar, lyftkranar, ubåtar och uniformer – med en okumentärfilmares precision. Syldavien till exempel är som kalkerat från Titos Jugoslavien.
Det är troligt att Hergé ritat även det koloniala Kongo rätt. Han var redan 1970, när jag besökte hans ateljé, återupprättad. Av politisk taktkänsla hade han under något decennium avstått från att i afrikanska länder ge ut nya upplagor av ”Tintin i Kongo”.
Men nu bad han mig att ställa ifrån mig min tekopp och läsa ett brev som han just fått. Det var från Zaires regering i Kinshasa och löd:
”I vårt land är Tintin en stor favorit. Men den bok som är oss allra kärast, den med så många härliga teckningar av vårt lands invånare, finns inte längre att köpa. Är vi diskriminerade?”
Hergé sa: ”Vilken underbar humor de måste ha.”
Det är när jag minns det brevet (och i ett förord som jag en gång skrev till en Tintinutställning i Stockholm finner den exakta ordalydelsen) som jag tänker:
Något måste slängas ut ur Kulturhusets barnbibliotek.
Inte Tintin.
Men ut med Behrang Miri, som bär titeln konstnärlig ledare för barn och unga på Kulturhuset.
Han är inte att lita på.
Klassiska Barnböcker som har väckt debatt
Pippi Långstrumps pappa Efraims förflutna som ”negerkung” på Kurrekurreduttön har väckt ramaskri flera gånger om. I senare utgåvor av Astrid Lindgrens berättelser skrevs ett förklarande förord, men man ändrade inte benämningen eftersom rättsinnehavarna motsatte sig det.
När Agatha Christies ”Tio små negerpojkar” släpptes som ljudbok ändrade Albert Bonniers förlag titeln till ”Och så var de bara en”. I USA ändrades bokens titel till ”And then there were none” redan när den gavs ut på 1940-talet. Den titeln används numera i alla engelskspråkiga länder.
Nyutgivningen av Åke Holmbergs ”Ture Sventon i Paris” stoppades eftersom Sventons vän Omar maskerat sig till ”neger” i boken. Förlaget Rabén & Sjögren ville ta bort formuleringen men Sveriges författarfond som förvaltar Holmbergs verk sa nej.
Författaren Antoine Buéno kritiserade serien Smurfarna för att vara antisemitisk. I ”Den lilla blå boken” skrev Buéno att deras ärkefiende – den onde Gargamel – är en karikatyr av en jude.