Mikrobloggen gör mördare mänskliga
Jag trodde inte på monster, men jag trodde på Thomas Quick.
Sommaren 1994 var rekordvarm. Mina föräldrar hade hyrt en stuga i Hunnebostrand och löpsedlarna handlade om Thomas Quick. Han hade erkänt trettio mord, dömts för åtta. Nu hade han rymt.
Jag minnas att min bror och jag hetsade varandra. Tänk om han hugger ihjäl dig! Tänk om han står nere vid fotbollsplanen och väntar på dig!
Det gjorde han inte.
Nu är jag vuxen och inte längre rädd. Jag läser den dömde seriemördarens mikroblogg på Twitter. Fann den genom en annan fördömd man, Ulf Olsson, dubbelmördaren från Hörby. För en vecka sedan tog Olsson sitt liv. Efter sig lämnade han bilder på sin hund Attas samt en skål jordnötter. Och ett sista blogginlägg. Det ekade av desperation. Han ansåg sig ha blivit oskyldigt dömd.
Får man här tillåta sig en sekunds tvivel, går det, trots den överväldigande tekniska bevisningen?
Det är inte okomplicerat.
Och i tidningarna rasade genast hederliga skattebetalare över att dömda mördare tillåts att både blogga och twittra. Man syftade även på Thomas Quick. Eller Sture Bergwall, som han numera heter.
Kärnfullt och poetiskt skriver han om sin vardag mellan väggarna på Säters låsta avdelning.
Och efter att nu ha läst hans mikroblogg i en veckas tid är min bild förändrad
i grunden. Ibland skriver han om psykvården som tvingade fram hans erkännanden. Ibland om intressanta radioprogram. Eller ”Idol”; han hejade på Erik Grönwall. Han skriver om hur han skottar snö på rastgården och minns sin barndoms vintrar.
För varje ord blir han mer verklig, mer mänsklig och därmed ännu svårare att förstå. Människor är svåra att förstå.
Och kanske är det just vanligheten som är mest obehaglig när dömda mördare får tillgång till det fria ordet. Ja, tänk om de skulle påminna om helt vanliga människor.
Dubbelmördaren från Hörby, Ulf Olsson, dog med en sista vädjan om upprättelse. Ingen tror honom. I början av nittiotalet gällde det även Thomas Quick. Nu är det många som tvivlar på hans skuld. För några veckor sedan beviljades han resning.
Han är dömd för åtta mord. Det är naturligtvis inte uteslutet att han har begått ett antal av dem. Men ändå framstår han som du och jag. Vad säger i så fall det om dig och mig?
Det är inte okomplicerat. Det ska det kanske inte vara.