Måste man tycka om Björn Ranelid?
Mamma ringer och frågar vad jag tycker om Björn Ranelind.
Jag skrattar till. Den egentliga innebörden av mammas felsägning är ju inte mer än att hon råkat lägga in ett extra ”n” i författarens namn. Men det värmer mig ändå att hon säger fel.
Mamma har sett författaren i tv-programmet ”Stjärnorna på slottet”.
Inte med ett ord nämner hon att två av Björn Ranelids romaner står i bokhyllan på ovanvåningen.
För några månader sedan fann jag dem bistert inklämda mellan Henning Mankell och Sidney Sheldon. När jag öppnade dem frasade bokryggarna som bara oöppnade böcker kan göra.
Spår av en prislapp. Bokrea.
Björn Ranelid i ett nötskal, tänkte jag då. Sinnebilden av en författare som har blivit kändare än sina böcker: olästa romaner köpta på rea, för evigt dömda att reduceras till inredningsdetaljer.
(Nu kan du förstås säga att jag i så fall borde vara sinnebilden av en avundsjuk, mindre framgångsrik författarkollega, men det är en helt annan historia.)
Att döma av de senaste veckornas skriverier kan man få bilden av att Björn Ranelid är den mest förföljda svensken sedan Axel von Fersen.
Jag vill påstå att det är precis tvärtom. Ingen annan offentlig person i modern tid har klarat sig undan så mycket skit.
Ranelid har genomgått en så kallad Filip-och-Fredrikifiering.
En fridlysning.
En k-märkning som inte handlar om kultur, utan kult.
Mediepersonen Björn Ranelid har blivit En Skön Figur. Och därmed måste man inte bara tolerera hans offentliga persona. Man förväntas tycka om den.
Annars är man intolerant och trångsynt.
Och även jag har låtsats tycka om Björn Ranelid – den hysteriskt uppmärksamhetstörstande författaren.
Ja, jag vill ju vara precis som alla andra goda humanister och DN-prenumeranter: tolerant och reflekterande.
Men i och med ”Stjärnorna på slottet” har jag tvingats erkänna inför mig själv: min gräns går vid Björn Ranelid.
Jag skulle hellre sondmatas med napalm än genomlida en trerätters middag i hans sällskap.
Så svaret, mamma, är nej. Jag tycker inte om Björn Ranelind.
Inte en enda gång till orkar jag höra honom säga att han är Den Enda I Världshistorien som har skrivit en liknelse om kärlek, nackat en höna eller bara ätit pyttipanna med skivade rödbetor till lunch.
Oskönt, jag vet.