Jag har verkligen inget emot Lena Endre
Jag tror inte att jag var ensam om den. Jag näst intill vet att jag inte var ensam om den. Känslan av leda när det trumpetades ut att i stort sett varje svensk skådespelarinna är sextrakasserad, alltså.
Det var inte det att de värsta exemplen från skådisvärlden – rena våldtäkter i normala kretsar – inte upprörde. Det var den envetna suddigheten. Den som likställer en misslyckad flört med ett direkt överfall.
Jag orkar inte med sådant trams längre. Jag orkar inte med en utstuderat indignerad reporter till, som låtsas att en klumpig komplimang är en kränkning.
Jag orkar inte med denna fasta beslutsamhet att inte begripa det vi alla egentligen vet: att alla mänskliga relationer värda namnet är risktaganden, outsinliga källor till pinsamhet, missförstånd och sårade känslor.
Allt är inte övergrepp. En del är liv.
Det gick några dagar. I radion satt regissörer, teaterchefer och skådisar och hummade. Mycket om ”sinnlighet”, ”passion” och ”närhet”. Redan där började det klia. Så, en morgon i Sveriges finaste morgontidning, läste jag en artikel av en av våra största skådespelarinnor.
Jag har verkligen inget emot Lena Endre. Jag har inte ens något emot huvudsaken i hennes artikel. Om hon tycker att det är konstnärligt viktigt att hennes Lady Macbeth är naken i några minuter på Sveriges nationalscen har hon säkert rätt. Hon har förstås alldeles rätt i att teater som styrs av politisk korrekthet och ängslan blir lika trist som plakatteater alltid är.
Men orden.
Konstnärligt skapande är ”smärtsamt”, ”liksom livet”. Människor är ”komplicerade, mångbottnade, outgrundliga ibland”. Vi måste få ”leva fria i vårt skapande”.
Och slutet: ”Leve sexualiteten! Leve humanismen! Leve kvinnokampen!” Det var där det sprack för mig.
Jag såg Thommy Berggren vandra över en sommaräng med florstunn scarf och stukad halmhatt. Jag såg Rikard Wolff vaxa mustaschen till Edith Piaf. Jag såg Jessica Zandén plita på en ännu en artikel om ”den magnifika kraften i ett försoningsknull”.
Ni kanske undrar varför jag väntat med att skriva om det. Det beror på att det är smärtsamt. Som livet. För detta händer mig allt oftare. I allt fler konflikter står jag helt enkelt inte ut med något av de erbjudna alternativen.
Är jag verkligen ensam om det?