Att ta plats och höras lär man sig inte i skolan
Tro det eller ej, men jag hade inga som helst problem att nå igenom bruset när jag var ett litet flickebarn bakom en bänk klädd med glansigt papper från Åhléns. Det är sant.
Ibland nådde jag igenom så bra att jag fick fortsätta lektionen tillsammans med fröken Korr Idor.
Där satt jag, nästan alltid i samband med syslöjden, uppflugen i en djup och kall fönsternisch med en stickning eller gles grytlapp som mamma sedan råkade lägga bort. Ibland kom det förbi en annan fröken och sa ”Sitter du här Malin?” och det var lite pinsamt men inte mer pinsamt än att jag tre dagar senare återigen satt i fönstret med en brodyrnål och huvudet fyllt av ”Hur hamnade jag här?”.
Jag var som en hel karl när jag var barn. Jag klättrade upp dit man inte skulle, jag pratade när det skulle vara tyst, jag pekade på festliga saker utanför fönstret när fröken var inne i ett kritiskt läge av pluttifikationstabellen. Jag satte en nyvässad blyertspenna i låret på en kille på skoj och det var så skoj att han fortfarande har kvar märket 22 år senare.
För att uttrycka mig milt så har jag väldigt svårt att identifiera mig med blyga tysta tjejer som inte säger halv sju.
Att ta plats och höras lär man sig inte i skolan. Det lär man sig hemma. Precis som man lär sig hur man ska uppföra sig. Inget av det här är skolans uppgift men det är i skolan det blir förtvivlat tydligt.
Man är den man är och om man heter Anna och inte tycker om att prata inför klassen så ska man självklart få stöd och hjälp av fröken, men vi är alla olika. Det finns de som i vuxen ålder är mer rädda för att tala inför en publik än för döden. Och det finns de som lever för att synas och som mår dåligt när de inte blir bekräftade.
Vi kan inte förvänta oss att alla ska vara samma likadana, men vi ska tamejfan se till så att tjejerna vet om att de har lika stor rätt att brösta upp sig.
Att lugna flickor placeras mellan Knocke och Smocke har jag redan sett på nära håll, det händer hela tiden. Kanske gör man så i ett solidariskt samhälle. Kanske lär man sig i rollen som fredsmäklare något av vikt för framtiden? Men kanske finns det också en eller annan lugn pojke som kan agera ofrivillig ordningspolis?
Jag hade inställningen ”HÄR KOMMER JAG” när jag var barn och så började jag högstadiet och fick lära mig att här koms det minsann ingenting och så blev jag tillplattad tills jag vecklade ut mig åtta år senare.
Ska vi försöka sträva efter att alla ungar, oavsett kön, vecklas ut för att aldrig någonsin knycklas ihop?
Aftonbladets