Jag tror att vi får de ansikten vi förtjänar
En gång i tiden var det populärt att spå i händer och av allt att döma försiggår det fortfarande i källare här och där. Inte för att jag vet hur de gör det – om det fortfarande krävs kristallkulla, huckle och ett Madame framför namnet – men en sak jag vet ännu mindre är varför de gör det. Det räcker ju med att läsa folks ansikten.
Inte så att man, annat än i rätt tragiska extremfall, med någon större säkerhet kan spå folks framtid på det sättet. Men det kan å andra sidan inte handtittarna heller. Däremot kan man säga en hel del om vad folk varit med om.
Det finns människors vars leenden alltid är sorgsna och det finns oftast skäl till det. Det finns människor med något kallt i blicken, som får aldrig så vänliga gester att klinga av vassa istappar. Det finns fåror och rynkor som på ett märkligt sätt kan vittna om så olika saker som nervositet, vishet, uppgivenhet, lugn, rädsla, förakt, självömkan och livsglädje.
Det är ju ingen banbrytande insikt det här, jag vet. Om vi inte alla kunde läsa ansikten skulle det inte gå att skriva en läsbar roman. Skådespelare skulle mestadels ägna sig åt att i klartext förklara vad de föreställde. Att beställa pannbiff på en lunchrestaurang skulle vara en plåga och mer komplicerade saker, som att föröka sig, ska vi inte ens tala om.
Men det gör jag inte heller. Det jag talar om är inte det vanliga minspelet, utan historien bakom det. Inte mungipornas position för tillfället, utan allt det som gjort mungiporna precis som de är. Med risk för att få hembesök av någon producent av peelingkräm, kan man väl kalla det avlagringarna.
Om man till exempel går genom livet, dag efter dag, och gör sitt allra bästa för att vara snäll – om man är vad som brukade heta en from person – tror ni att de där åren av vänlighet sätter sig i ansiktet då?
Visst. Jag vet. Sätter man inte fötterna rätt här ligger frenologin med sina skjutmått och geniknölar nära. Tintiniga övertygelser om ”förbrytaransikten”. Men på andra sidan strecket ligger å andra sidan en självvald modern dumhet, som generas av all kunskap som inte kan uttryckas i en formel.
Jag tror att vi, på det stora hela, får de ansikten vi förtjänat. Jag tror dessutom att vi alla är rätt bra på att se vad de berättar. Händer är mer slumpmässigt fördelade.