Bra att M backat om anonyma vittnen – men faran är inte över

Oisín Cantwell

Det var för väl att moderaterna bordlade sitt populistiska förslag om att tillåta anonyma vittnen.

Men att det finns ytterligare tre partier som vill urholka rättssäkerheten med en sådan ordning är djupt oroande.

Ett och annat går att säga om Moderaternas partilednings utspel inför arbetsstämman.

Det är exempelvis märkligt att Gunnar Strömmer, nytillträdd partisekreterare, kunnig jurist och aktad inom partiet, kördes över då han protesterade mot dumheten med anonyma vittnen.

Nu har partiledningen efter invändningar tvingats retirera och föreslår i stället att M ska verka för att en utredning ska tillsättas som "tar ett helhetsgrepp om vittnesskyddsfrågorna".

Ja, vittnesskyddet behöver sannerligen utvecklas. Jag besökte tidigare i veckan en rättegång som enligt åklagaren handlar om att en man och en kvinna mördades för att mannen blivit vittne till ett mord några veckor tidigare. Tillbaka på redaktionen läste jag ett telegram om att utredningen om morden på två bröder på ett café i Rinkeby läggs ner eftersom inget av åtskilliga vittnen vågar prata.

Grov brottslighet har alltid förekommit, men den har brett ut sig, gått ner i åldrarna och blivit allt hänsynslösare. Mot det måste samhället svara, bland annat genom att ge vittnen det skydd de behöver.

Varför är då anonyma vittnen en dålig idé?

Därför att de är så svåra att försvara sig mot. Vem som helst kan anklaga vem som helst för vad som helst av vilken som helst anledning.

Säg att du plötsligt misstänks för grov stöld. Du får inte veta vem det är som anklagar dig. Det kan vara någon som just ha släppts ut från kåken efter att ha utpressat dig, en omständighet som skulle påverka anmälarens trovärdighet, men det kan du inte berätta för polisen eftersom du inte har en aning om vem personen är.

Moderaternas rättslige talesperson Tomas Tobé har försäkrat att anonyma vittnen endast ska tillåtas undantagsvis, men det säger politiker alltid när kontroversiella lagar föreslås. Exemplen är åtskilliga på att de efter ett tag tillämpas regelmässigt.

Han har även utlovat att dessa vittnen ska ha ett lägre bevisvärde än andra bevis. Ursäkta, men i Sverige tillämpas fri bevisföring och det är domstolar och inte politiker som bedömer styrkan i det som åklagare lägger fram.

Frågan är också hur det skulle fungera i praktiken. En något så när skicklig advokat skulle i rättssalen med precisa frågor snart få anonymiteten röjd.

Att moderaterna tillfälligt har kastat in handduken innebär nu inte att faran är över. Det finns nämligen ytterligare partier som omhuldar eländet.

Att Sverigedemokraterna är ett av dem förvånar ingen. Det partiets företrädare anser att rättssäkerheten är vänsterflum som bör avskaffas. (Troligen dock för att tillfälligt återuppstå då någon i riksdagsgruppen, en population som är överrepresenterad i brottslighet, ställs inför rätta.)

Kristdemokraterna har idisslat frågan i åratal och Liberalernas ledare Jan Björklund har "tänkt om".

Ett argument som är lika tungt som om han hade tänkt om och kommit fram till att en misstänkt brottsling ska bevisa sin oskuld eller att beviskraven måste sänkas för att åstadkomma fler fällande domar.

Om nu moderaterna vaknar till liv igen och dessutom får centern med sig, det enda partiet i alliansen som säger blankt nej, finns med nuvarande parlamentariska situation en majoritet.

Förespråkare gillar att hänvisa till Europadomstolen, som har sagt har sagt ja till anonyma vittnen. Mer sällan nämner de att Europakonventionen, som domstolen tolkar, är en minimilagstiftning som det inte finns anledning att luta sig mot i detta sammanhang.

Att tillåta vittnen som är okända för den anklagade skulle innebära en långtgående inskränkning av fundamentala rättstatliga principer.