De startade den svenska skrattvågen

Staffan Heimerson

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2012-10-06

Vore det inte för mig funnes risk att ett viktigt jubileum passerar obemärkt.

På onsdag är det nämligen ­exakt 60 år sedan Sverige skakades av en revolution och svenskarna förändrades till det bättre: vi lärde oss att dra på munnen.

helskärm

Knäppupp – den första med undertiteln ”Akta huvet!” – föddes på Lorensbergs cirkus i Göteborg den 10 oktober 1952. Jag var 16 år och någon vecka senare bilade jag med två kamrater i en Citroën 2CV upp från Skåne med väldiga förväntningar.

Förväntningarna infriades. Vi är nu en hel generation 70-plussare som minns att vi skrattade käkarna ur led. Dess öppning: Povel Ramel glidande i en vajer strax över publikens huvuden ner till scenen (dock knyckt från den amerikanska filmen ­”Galopperande flugan” från 1941). Sorti: Alla artisterna i ett konstgjort strilande regn ledsagande publiken ut ur teatern.

Vi tänkte: Efter det här blir livet blir ­aldrig det samma.

Och det blev det inte.

Humor hade till dess varit antingen ­Pigallestrunt med plymer, Kardemumma­revyer med politiska haha-skämt eller översofistikerad Karl Gerhard-elegans.

Povel, då nyss fyllda 30 år, hade nu i sin programförklaring sagt, att hans under­hållning inte skulle betecknas som ­revy. Han hade en idé om Anti-Revyn. Det nya begreppet ”knäppupp” var tänkt i andlig bemärkelse. I den formen skulle icke finnas ”personangrepp”, ”politiska torgföranden”, ”plumpifikationer och lågvattenslustigheter”.

Det blev något totalt nytt. Det blev ­succé. Knäppupp flyttade till Stockholm. Sommaren kom. Det blev turné genom hela Sverige. Åsheda, Skinnskatteberg och Arvidsjaur mötte begreppet crazy.

Vi minns den härliga cirkusstämning som omgav det blå tältet och cirkus­vagnarna.

Av dem som utförde alla dessa konststycken är det nu dock bara en som minns glädjesensationerna, de hejdlösa och musikaliska numren. Bara två personer från Lorensberg är ännu i livet, nämligen Maj-Britt Thörn, som är 89 år, men ”inte är vid bästa hälsa”, samt Gunwer Bergqvist, som nyss fyllde 80.

Alla andra – Povel själv, nyckelpersonerna i ensemblen Martin Ljung och Brita Borg, svajmastartisten Felix Alvo som var cirkusens direktör, Yngve Gamlin som stod för dekoren, kapellmästaren Allan Johansson, Flickery Flies, Mille Schmidt – har vandrat vidare till det stora tältet i skyn.

Gunwer berättade, när jag vid en lunch återuppväckte Knäppuppminnena, att hennes debut på scen som tolvåring skett med ”Johanssons boogie-wogievals” och från sin Knäppuppdebut som 20-åring kunde hon fortfarande sjunga ”Dom stackars, stackars, stackars cirkusdjuren”.

Tillsammans mindes vi något synner­ligen povelskt: Till skådekonstens ­kutym hör ju att varje nummer avslutas med artisten bockande och tackande på scen. Men Povel införde att en ­speciell herre kom in från sidan. Det var han som bugade. Det var över ­honom applåderna regnade. Genialt!

Bland cirkusentusiaster, Knäppuppfans och nöjeshistoriker har genom åren ältats frågan: Vem var denne applåd­tackare? En av dem, Björn Vinberg, har berättat hur han för 20 år sen i samband med den sista knäppuppen – som naturligtvis hette Knäppigen – försökte ta ­reda på vem som spelade denna udda roll. Han gick bet. Vare sig Povel eller reklamchefen Stig Wallgren hade en aning, ej heller Brita Borg.

Men Gunwer mindes. Hon berättade för mig: ”Han var så mager. Han såg så ledsen ut. Han var klädd i mörk kostym, trenchcoat och hatt. Efter varje nummer skred han in – med sin dystra uppsyn”

”Vad hette han?”

”Hette? Jo nu minns jag. Det var scenmästaren som hade detta extra­uppdrag att vara applådtackare. Men vad var hans namn …?”

Rätt svar kom. Men inte från Gunwer utan från en medlem i Cirkus­akademien, P A Wåhlberg, en tidigare rektor i Norrköping. Han hade upprättat en kata- log över cirkusmänniskor som jobbat i Knäppupp.

Rätt namn är Sippo Hanell. Sippo ­hade varit en av landets få yrkesclowner.

”O ja!”, sa Gunwer. ”Sippo. Han hade så mycket att stå i.”

Det är sådant som är bra att kunna, när Sveriges genom tiderna viktigaste humor­händelse har sitt 60-årsjubileum.

Hur har det gått med humorn sedan dess? Mosebacke Monarki var en ljuspunkt. Men annars inget vidare om jag får säga min mening. Ståupparna dominerar fältet är med undantag av Ronny Eriksson inget vidare. Men det som visas i tv? Parlamentets fokusering på köns­delar är pinsam och stridande mot Knäppuppandans avståndstagande från ”plumpifikationer och lågvattenslustigheter”. Men teknisstudenternas aburda Vår- och Gåsblandaren och Grönköpings Veckoblad håller stilen.

Galenskaparna, som just fyllt 30, ­skapar skratt och om vi har tur och han uthållighet kan Henrik Dorsin få Povels musikali­tet och ordtrolleri att leva vidare.

”Povels musikaliska härnadståg”, sa Tage Danielsson, ”mot cynisk idiot­musik och dålig kvalitet är ett kultur­politiskt storverk.”

Jag läser just nu

… Herman Lindqvists memoarer ”Mitt i allt”. Herman är berättarnas berättare och historien om honom själv är kanon – en kosmo­polit och även­tyrare, arbetsnarkoman och charmör. ­Skulle vara ett bra inval i Svenska­ akademien.

Tintins äventyr i Kulturhuset

… som jag skrev en kolumn om, inspirerade ­Bjarne Däcker i Segeltorp till följande noteringar: Tintin är inte bara rasist. Han karikerar hedervärda yrken som sjökaptener (Haddock), professorer ­(Kalkyl) och operasopraner (Bianca Castafiore). ”Jag har gjort en undersökning. Jag talade med en sjökapten som seglat på jordens alla hav. Han sa, att han tyckte om Tintin men själv lagt av med ­whiskyn.” En professor konstaterade att Kalkyl är fokuserad och professionell. I mejl meddelade en vän som är gift med en frilansande operasopran, att han om operasångerskor – min fru undantagen förstås – tycker som Haddock. ”Det är”, skriver Däcker, ”dags för en rad fackförbund att reagera och agera. ”Ett PS från kolumnisten: Det var en oförsvarlig lapsus att i Shanghaisammanhang skriva ”Den sönderslagna krukan” när rätt album är ”Blå lotus”: Sorry.

Det var en fröjd

… att se slutscenen i Ryder cup i golf i Chicago. Segrarna svängde i triumf EU-flaggan. Den symboliserar Europas ­enande och identitet. Jag är i princip emot flagg­viftande. Men i en tid när ­Europa går åt helvete kändes synen av en cirkel av tolv ­gula stjärnor på blå botten upplyftande.