Det är svårt att vara ledig även utan regn
Det regnade förstås hela tiden. Eller för att vara alldeles ärlig: halva tiden regnade det inte. Halva tiden hängde vattnet som en hotfull, solkig tyllgardin över våra huvuden.
Det var som att cirkla i undre planet på Stockholms central, under det där hålet som kallades bögringen i den avlägsna forntid då Pridefestivalen ännu inte hade gjort transsexuella porrstjärnor folkkära.
Ingen jag känner har verkligen träffats av en loska i skulten när de passerat under de granskande blickarna från centralhallen ovanför. Men det känns som om loskan hänger i luften, varenda gång man passerar.
Precis så var det i Frankrike. Vi hukade oss fram, ständigt sneglande mot skyn. Så snart vi glömde bort oss och rätade på ryggarna hände det enda galler fruktar: himlen föll över våra huvuden.
Detta förbannade regn.
Det är ju svårt nog att ha ledigt ändå. Vad ska man göra med all tid? Man kan läsa. Men åtta timmar om dagen, vecka efter vecka? Man kan äta och dricka. Men gåslever, ostron och champagne blir också tjatigt i längden. Man kan köra fram och tillbaka mellan mer eller mindre krystade kontinentala etappmål, som en huvudperson i en av Lundells senare tegelstenar. Men vill man vara en metafor för modern rotlöshet?
En dag besökte vi vinmakarna i Chablis. De hade stängt. Det har de alltid på tisdagar. Det borde vi ha begripit, begrep vi av vad de sa till oss.
Allt annat var också stängt. En tobakshandlare som serverade bränd croque monsieur och vigde toaletten åt att odla bananflugor med vingspann som kondorer, var öppen. Där åt vi lunch.
Ja, inte på toaletten, alltså.
Sedan började det regna.
Ändå var det en rätt bra semester. Det insåg jag när vi hade gett upp, vänt hemåt och anträdde Öresundsbron. Av missriktad patriotism slog jag på bilradion och rattade in P1. Där stod en samisk matrona och tömde rentarmar på sitt innehåll. Det gick mycket långsamt. Sedan gjorde hon, lika långsamt, blod- och inälvskorv av tarmarna.
Hon stoppade tarmar förbi Saltholm, förbi Lernacken och Lomma, ända tills vi nådde Smålandsgränsen.
Semestrar, tänkte jag, verkar bara defekta om man har glömt hur det är där hemma. Och solen sken faktiskt.
Skyfallet kom till Stockholm först dagen efter.