Att renovera huset – en upptäcktsresa
Flyttbilen har åkt nu. Vi är ensamma kvar i det gula huset. Det är första kvällen och mörkt utanför fönstren. Byn är tyst, allt som hörs är grannens gnäggande hästar.
Under de senaste månaderna har vi erövrat vårt nya hem på avstånd, renoverat oss nära.
Hantverkare som alla heter Bosse har sågat upp fönster och bytt kakel och målat väggar.
Att renovera ett gammalt hus är en arkeologisk expedition. De små upptäckterna. Badrumsdörren som var trist och tråkig – tills de drog bort en spånskiva och fann en spegeldörr. Pärlsponttaket som Bosse hittade under ytterligare en slät spånskiva.
Varje gång har vi stått där och stirrat på de vackra ytorna: hur tänkte de egentligen?
Annika drar upp en förskräcklig plastmatta som täcker golvet i klädkammaren. Under den finner hon ett oslipat trägolv, isolerat med gamla välbevarade tidningar.
Jag börjar bläddra i ett nummer av Se, det är från slutet av juni 1940. Norge har just kapitulerat för nazisterna och den svenska regeringen har beslutat sig för att tillåta tyska trupptransporter genom landet. Nazisterna har även intagit Paris.
Tidningen visar, förutom ett badreportage från Vanadisbadet, soliga bilder av män i bruna uniformer och flaggor med hakkors. Krigsstrategier diskuteras objektivt, nästan som ett matchreferat i bandy. Men inte ett ord om eftervärldens mest framträdande bild av nazismen: koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau som hade öppnats bara några veckor tidigare.
Sommaren 1940. Då hade vårt hus redan stått där på kullen i trettionio år och det var dags att renovera. Sommaren 1940. Spånskivor hade just börjat produceras, i Tyskland.
Och här, i det lilla. Tiden avtecknar sig likt en skrattspegel. En gång i tiden byggde någon vårt tak, det var vackert. Sedan ansågs det inte längre vara vackert, man täckte över det med spånskivor. Nu står vi här, mer än hundra år efter husets tillkomst, och tycker att taket är fint igen.
I morgon ska vi bära ut spånskivorna till förrådet. Om trettio år anses de säkert vara ypperliga igen.
Och då står det garanterat en ny generation där bland de murkna spånskivorna och muttrar: hur tänkte de egentligen?