Min syster är på väg bort från oss – och sig själv
En flicka jag känner är försvunnen.
Det är inte första gången, men de tror att det är den sista. Den här gången lämnade hon efter sig ett brev. De säger att det verkar som att hon inte kommer att återvända.
Hennes son fyllde fem strax före jul. Nu får han växa upp hos sin mormor och morfar.
Redan då, för länge sedan. Jag minns en nyårsafton och hur hon tog upp påsen med det vita pulvret ur behån, hällde ut det på toalocket. Några timmar senare slog klockan tjugohundrafyra och vi skålade i billigt bubbel, skålade för ett nytt år, nya chanser. Vi var tjugo och hade allt att se fram emot. Hon höjde sitt glas och skrattade, lite för högt.
Jag trodde att det var en engångsgrej. Jag hade fel.
På nyårsdagen åkte den lilla påsen fram igen, halvtom nu. Jag satt på hennes säng och hon vid skrivbordet, hemma i hennes flickrum, föräldrarnas skratt silade in genom dörrspringorna.
Jag ville säga något men visste inte vad. I stället var jag tyst.
Sex år senare är hon försvunnen. Jag borde kanske tänka på allt jag kunde gjort annorlunda. Men jag tänker på min syster.
Hon fyllde sexton strax före jul och hon bor i Los Angeles med vår pappa. Han arbetar från tidig morgon till sen kväll, sex dagar i veckan. Han ser inte att hon är på väg bort, att hon har varit på väg bort i mer än ett år. Från oss och från sig själv.
Vi är båda online på Facebookchatten, min syster och jag, och det finns så mycket att säga.
Det är natt här, eftermiddag hos henne och hon ska på fest, klart hon ska. Det är ju torsdag.
Nu vill jag att du lyssnar, skriver jag. Att du faktiskt lyssnar, på riktigt.
Så berättar jag om flickan som försvunnit. Och sedan berättar jag allt det andra.
Skriver: Syster, jag vet hur svårt du haft det, jag fattar att du ibland känner att du inte orkar mer. Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns att förlora sin mamma, först till sjukdomen, sen till knarket. Hon var så fin innan, minns du henne ens? Hur hon var då, innan allt? Jag var femton och du var fem och hon sa att hon älskade mig som sin egen dotter och jag visste att det var sant. Det var så lätt, sa hon, eftersom vi var så lika, du och jag. Tre år senare fanns ingenting kvar av kvinnan som brukade vara din mamma. Du var åtta.
Nej, jag kan inte föreställa mig hur ensam du känt dig sedan dess, men jag försöker verkligen förstå. Och du måste också förstå. Att jag inte kan andas när jag tänker på allt som skulle kunna hända dig, när du klättrar ut genom ditt sovrumsfönster om nätterna, alla tabletter du stoppar i dig, allt vansinne som pågår omkring dig.
Jag sitter på min säng, hon sitter vid sitt skrivbord på andra sidan jordklotet och jag vet inte om hon också gråter, jag vet inte om jag gör någon som helst skillnad, men jag säger åtminstone något. För en gångs skull säger jag som det är: du är på väg att förlora precis allting.
Min syster, skriver hon. Pappa spikade igen sovrumsfönstret i söndags. Och om jag kunde stava till ”jag älskar dig” på svenska, då skulle jag skriva det. Vill du lära mig?
Det vill jag. Jag önskar att det räckte.