Gårdagens rebeller samlar vuxenpoäng
Det fanns ju de som garvade åt tanken på att de någonsin skulle slava på något jaeevla kontor. Som aldrig skulle köpa hus eller gifta sig eller skaffa hund eller åka på bilsemester. De skulle knappt göra någonting så småborgerligt prosaiskt som att laga mat, och om någon mot förmodan skulle be dem att betala en räkning, hade de redan långfingret osäkrat i fickhölstret.
Vad de hade tänkt göra i stället – odla getskägg? Sniffa björnklister? läsa Gramsci? – blev aldrig riktigt tydligt. Men de skulle – för faeeen! – aldrig, aldrig, aldrig ge upp.
De är dessa personer som nu, inte allt för långt från femtiostrecket, fortfarande generat talar om att ”ta vuxenpoäng” så snart de gör något så vardagligt enkelt som att bära mössa eller veckohandla.
De har i årtionden levt liv förvillande lika alla andras, men av någon anledning tror de att vi fortfarande förväntar oss att de ska vara rebeller. De tror att vi är besvikna på dem för att de i någon mån växte upp.
Det är vi förstås inte. Vi är inte ens förvånade.
Många av oss har aldrig förväntat eller önskat oss att våra liv skulle förbli fria från vuxen vardag. En hyfsad del av oss har till och med välkomnat den. Vi har inte ens plågats av ihållande noja varje oundviklig gång vi kommit på att vi låter, eller rör oss eller tycker som våra föräldrar brukade göra.
Det senare gäller i stort. Det är värre med småsaker.
Det fanns ju saker man flinade åt. Himlade åt. Fnyste åt. Sådant man visste att man aldrig skulle göra. Som, till exempel, att öppna chipspåsen i botten i stället för i toppen.
”Å herreguu!” suckade man när man betraktade sin geriatriska senilidiots desperata fumlande. Ett par gånger tog man samhällsansvar och vuxenskolade familjefånen i Estrellarycket. Till ingen nytta, förstås. Och påsarna sprack upp längs hela sidan och chipsen rann ut och ...
Herreguu!
Eller att kommentera pågående tv-program. Man visste att man aldrig, aldrig, aldrig skulle bli sån. Ingen skulle behöva sitta och harkla menande för att få en att hålla käft. Ingen skulle behöva dra ilskna luftstötar genom näsan och till slut lämna rummet, för att undvika att bli insydd på rättspsyket.
Det var vad man trodde. Nu är man här. I går försökte jag öppna ett mjölkpaket i fel ände. Vuxenpoäng.