En farlig dragkamp mellan USA och Iran
USA försöker få Iran att framstå som den aggressiva parten.
Teheran vill visa att man inte tänker vika sig för Trump.
Den farliga dragkampen kan tända en gnista som ingen av parterna riktigt kan kontrollera.
USA har släppt en suddig filmsnutt som påstås föreställa iranska militärer om plockar bort bevis i form av en oexploderad mina från ett av fartygen som i går attackerades i Persiska Viken.
Som bevis är filmen tämligen värdelös. Men sannolikheten att det är som USA påstår är ganska stor även om Iran aldrig kommer att erkänna någon skuld.
Den diplomatiska kommission som granskat de fyra sabotagen mot andra tankfartyg i området för en månad sedan har i en rapport till FN:s säkerhetsråd kommit fram till att de var så sofistikerade att det troligen är en stat som ligger bakom.
Det finns egentligen bara två troliga alternativ. Att det är Iran eller någon som vill skylla på Iran.
De senaste fartygsattackerna innebär en klar upptrappning av situationen.
Det värsta med den uppblossande krisen mellan Iran och USA är att den egentligen är helt onödig och ett resultat av president Trumps vårdslösa sätt att bedriva utrikespolitik.
”Sämsta någonsin”
Fram till Trump sa upp det för ett år sedan fanns ett fungerande avtal mellan Iran och världssamfundet som förhindrade prästdiktaturen att tillverka kärnvapen. Men eftersom Trump i valrörelsen på helt felaktiga grunder hävdat att avtalet var ”det sämsta som någonsin ingåtts” så kände han sig tvingad att säga upp det.
”Mästerförhandlaren” Trump är nämligen övertygad om att han enkelt ska kunna tvinga Iran till ännu fler eftergifter och ett nytt tuffare avtal genom att sätta maximal press mot den iranska regimen i form av ekonomiska sanktioner och krigsretorik. Ungefär som han först hotade Kim Jong-un med att utplåna Nordkorea från jordens yta för att strax därefter bjuda in den nordkoreanske diktatorn till samtal.
På samma sätt vill han få till ett toppmöte med Iran ledare och göra en deal.
Därefter skulle Trump kunna deklarera ännu en seger. Det har gått sådär.
Signal till omvärlden
De ekonomiska sanktionerna slår hårt mot Iran men ingenting pekar mot att den islamistiska regimen står inför något omedelbart fall.
Tvärtom tyder fartygsattackerna, om de bär Irans signatur, på att Iran vill visa USA att de inte tänker ge upp utan strid. Om USA försöker tvinga Iran till förhandlingsbordet så kommer det att kosta.
Attackerna är också en signal till omvärlden att Iran om de vill kan lamslå oljetransporterna från Mellansöstern till Västeuropa och Asien. Trots allt är världen fortfarande beroende av denna energikälla.
Redan i februari hotade chefen för Irans nationella säkerhetsråd med att landet kunde stänga det smala Hormuzsundet genom vilket en stor del av Mellanösterns olja och naturgas måste passera.
Även Iran verkar göra bedömningen att president Trump egentligen inte vill starta krig mot Iran utan få dem att förhandla på nytt om ett kärnavtal. Samtidigt finns det flera nära rådgivare till Trump som gärna skulle se en amerikansk attack.
För några dagar sedan besökte Japans premiärminister Shinzo Abe Irans starke man ayatollah Ali Khamenei. Med sig hade han ett brev från president Trump. Sannolikt någon form av förhandlingsinbjudan som Khamenei direkt avvisade med orden.
– Jag anser inte att Trump förtjänar någon utväxling av meddelanden och tänker inte ge honom något svar.
Våldsspiral accelererar
Aktionerna för att provocera varandra behöver inte nödvändigtvis sluta i ett krig men de ökar definitivt risken. När USA anklagar Iran för att ligga bakom attacker mot internationell sjöfart innebär det i slutänden också en förväntan om att stormakten på något sätt måste agera mot Iran. Något som i sin tur kan utlösa nya aktioner från diktaturen.
En spiral av våld och anklagelser accelererar och till slut kan ingendera sidan helt kontrollera vad som händer.
Då det finns det skäl att bli riktigt orolig.