Nu krävs oväntade röster som ryter till
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-05-29
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det finns två problem med jämställdhetskampen i dag. För det första att det fortfarande nästan uteslutande är kvinnor som är aktiva och drivande. Männen är endast en handfull och inte sällan är deras argument att man måste "stödja" jämställdhetskampen i stället för att "driva" den. "Men kvinnor släpper inte in oss", lyder ett typiskt argument då.
Men skit i kvinnor som bara vill jobba separatistiskt då. Gå ihop och bilda andra nätverk. Stå upp på egen hand, på jobbet eller i det privata.
Intressant i den hedersmordsdebatt som raskt steg till ytan efter mordet på Fadime Sahindal men som nu ebbat ut, var kravet på att främst det kurdiska riksförbundets män skulle göra upp med sin kvinnosyn och sina uråldriga traditioner. Då minsann skulle männen in i debatten och det stora ansvaret låg på dem, kom debattörer, politiker och medborgare överens om.
Men vad gäller våld mot kvinnor som ligger utanför begreppet "hedersmord" så är inte kravet lika högljutt trots att kampen mot våld mot kvinnor till stor del borde drivas av - just det - män. Skaka av er rädslorna och sätt fart är mitt råd. Jag fattar inte vad ni väntar på. Kan ni skriva under på att vi ska leva i ett icke-rasistiskt samhälle kan ni väl skriva under på och jobba för ett jämställt samhälle.
Det andra problemet gällande jämställdhetskampen är att det alltid är samma röster i den offentliga debatten - för få tillåts vara drivande (ja, jag är medveten om att jag ingår i denna skara). Man kan snabbt rabbla upp de feminister som "återanvänds", strunt samma vad sakfrågan gäller, på samma sätt som samma namn alltid figurerar på den offentliga arenan när det gäller icke-rasism, djurrättsfrågor etcetera.
Problemet är inte att dessa personer engagerar sig, problemet är att det tyvärr blir så förväntat till slut. Och det blir rundgång eftersom samma frågor tuggas om och om igen i medierna så att det till slut låter som om feministen ifråga är en repad skiva som bara kan driva tre frågor.
En person berättade häromdagen hur hon fick stöd i en fråga på jobbet rörande jämställdhet av en feminist. Och hennes spontana reaktion blev: "Nej, inte hon." För att det var ett förväntat stöd, som kan avfärdas med "ja, ni konspirationsteoretiker, ni skäller ju på allt".
Sorgligt men sant.
Just därför blir en del feminister galna och går runt med
t-tröjor med playboybunnymärket eller "jag älskar porr" på. Önskan att basunera ut
sina "oväntade åsikter" så att man inte blir kategoriserad gång på gång blir ibland övermäktig.
Just därför behöver många rörelser oväntade röster och fler män måste bli feminister just på grund av ni får fler att lyssna. Man är blind och dum om man inte ser det. Ni sitter på makten. Om ni ryter ifrån om en sexistisk tidning eller om sexhandeln med kvinnor betyder det att ni får ännu fler att lyssna av det enkla skälet: Tänk att männen, de som vinner på systemet, ryter ifrån - då har det fan gått långt.
Så därför är det härmed också världspremiär för min (något utopiska) lista över människor jag skulle vilja se i kanske något oväntade sammanhang:
Emma Sjöberg, f d supermodell, "rasar" mot utseendeidealen och vill lägga ner Fröken Sverige.
Jan Guillou driver kampen mot inhumana djurtransporter. Tung debattör av de stora frågorna tillika känd jägare ryter till och Sverige lyssnar. Om han säger det så måste ju...
Peter Wallenberg startar en kampanj mot rasism och får snabbt stöd av andra näringslivstoppar och marknaden reagerar... positivt.
Kronprinsessan Victoria blir beskyddare av Sveriges kvinnojourer. Om hon blev beskyddare för alla de kvinnojourer som sliter hårt för att hjälpa kvinnor som misshandlas och hotas till livet skulle inte våld mot kvinnor vara en kvinnofråga länge till utan bli en samhällsfråga.
Eller så avsätts väl monarkin över en natt och då tackar republikanerna för det oväntade stödet.