Dokusåporna krossar könsrolls-myterna
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-12-18
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Det sägs ju att det är ett utmärkande karaktärsdrag hos kvinnor - till och med en medfödd defekt, det här med att spela fula spel, springa bakom ryggen, vara oförmögen att hålla ihop och så vidare. Ja, se kvinns, det blir bara kackel och bråk runt dem och det börjas redan i tonåren. Ibland kan man läsa om det här beteendet i medierna. Som när utvikningsbrudarna bråkar med feministerna, det är ju ett tyyyypiskt tjejbråk som uppstår när vissa tjejer är avundsjuka på andra tjejer och därför snackar skit om dem i stället för att skaffa sig ett eget liv. Eller som i Robinson när Anna suckar och beklagar sig till Niclas att det blir så mycket falskspel bland tjejer.
Jaaa, instämmer Niclas då. Men jag vill härmed belysa en rad bevis för att det förhåller sig precis tvärtom i både dokusåporna och det verkliga livet. Det är män som inte kan hålla sams, som tar minsta tillfälle i akt att klösa varandra i ansiktet eller sticka kniven i ryggen på grund av ren avundsjuka.
Det bästa med dokusåporna är att de har varit effektiva i krossandet av myter om könsrollerna, som att tjejer inte tar för sig sexuellt (Kitty i Big Brother!) eller just detta att tjejer inte kan hålla ihop. Men ingen tänker på det här eftersom problemet är att när killar tjafsar så kallas det för "taktik" för det låter lite tuffare. Så det är taktik och inte falskspel och klös i ryggen när Freddie och Augustin ville rösta ut Niclas i förrförra avsnittet av Robinson men sedan gick alla ihop mot Charles. Och det är inte skvaller när Patric snackar sååååå mycket skit bakom ryggen på Camilla.
Och det blir inte boyfighten of the year nu när samtliga expertgubbar på SVT samt några utomstående gubbar drabbar samman. Jag pratar naturligtvis om Erik Fichtelius som ju har varit väldigt dum på sistone. Han har smugit i väg och lekt med statsministern helt på egen hand.
Och då blir K-G Bergström jätteavundsjuk. Han blir så indignerad och upprörd att alla kan se att det inte bara kan handla om yrkesmässig kritik, mot en kollega som gått över gränsen.
I Rapport Morgon mötte han Eva Hamilton, chefen, och började fråga ut henne om Erik sagt till henne att K-G ätit mutlunch med Göran för i så fall var det inte sant för det var bara en smörgås han fick. En smörgås Erik, du ska inte snacka skit om något annat. Så där håller de på.
Och Carl Bildt vill vara med i boyfighten. Han skrev en arg debattartikel i Expressen i söndags och menade att han först inte tänkt kommentera "affären" men nu hade ju bevisligen Erik Fichtelius gått för långt. Han menade att Erik Fichtelius måste stoppas - som om det handlade om ett jättevirus.
Tänk vad män ska överdriva jämt.
Men visst, det är jättebra att Fichtelius-affären luftas och diskuteras. Men det enda jag kan tänka på när alla dessa upprörda journalister flimrar förbi - Lars Adaktusson, Bo-Inge Andersson, K-G Bergström, Mats Knutsson - är" vilken gubbliga som häckar på SVT:s samhällsredaktion och nyheter. SVT har fått på fingrarna för sin brist att leva upp till sin mångfaldspolicy, sist handlade det om att en tjej med slöja inte får vara programledare just på grund av att hon bär slöja.
Alla dessa gubbar, undrar jag, strider inte de mot mångfaldspolicyn på något vis? Är det rimligt att så många så kallade expertjournalister är medelålders män? Är SVT säker på att dessa gubbar representerar mig, att de kan ge en världsbild som jag kan känna igen mig i? Att de värderar nyheter inte bara utifrån sina egna preferenser?
År efter år sitter Bo-Inge Andersson där i nyhetsstudion och år efter år ställer jag mig frågan: Finns det inga journalister under säg 35 år på SVT som också kan få vara experter också. Det finns ju massor av unga reportrar som reser i världen, när gick Bo-Inge utanför SVT-huset sist?
Måste man vara medelålders vit gubbe för att få kommentera de stora skeendena i samhället? Betalar jag min licens för att (endast) se en massa gubbar som tjafsande gick in i fikarummet för säkert tio år sedan och ännu inte kommit ut igen.