I USA är det ditt eget fel om du inte blir rik
Någonstans över Atlanten. Mannen i sätet bredvid lever den amerikanska drömmen. Och han vill gärna berätta om den.
Med en tung och släpig dialekt som skvallrar om den amerikanska södern berättar han: Yngst av sju barn i en by mitt ute i ingenstans, en håla där det var lika sannolikt att ta sig vidare till college som att bli Lottomiljonär. Men han lyckades. Mot alla odds. Nu äger han sex bilar och driver ett framgångsrikt företag. Han visar bilder på sin familj. Hustrun är ung och vacker, de båda sönerna välartade. Tillsammans framhärdar de sina dagar i Newport Beach.
– Ja, du har kanske sett ”The O.C”?
Jodå. Det har jag.
– Och du då, fröken? What’s your story?
Vi äter vår blöta tortellini ur folie- lådor och han frågar ut mig, om mitt jobb, min bakgrund, mitt kärleksliv, mina ambitioner och drömmar. Jag svarar artigt. Han nickar ivrigt, upp- skattande.
– Fantastiskt med människor som skapar sig det liv de vill ha, säger han. Som inser att man inte får något gratis. Jag ser mig själv i dig.
Men han har fel. Vi är inte lika, han och jag.
Han lever den amerikanska drömmen, jag lever den svenska.
Han är ”self made”. Jag är barn av ett samhälle som gett mig alla möjligheter att skapa det liv jag önskar leva. Trots allt. Jag har en universitetsexamen, jobb, driver ett eget företag. Jag och min kärlek har precis köpt ett hus med plommonträd på tomten.
Trots att jag föddes för tjugosex år sedan av en ensamstående tjugoettåring som saknade gymnasieutbildning, pengar, jobb och bostad. Jag hade nämligen turen att födas in i ett samhälle som ansåg det vara en bra affär att investera i människor. Som trodde på andra chanser, och tredje och fjärde. Som hjälpte min mamma med hyres- lägenhet, utbildning, chanser till karriär. Kommunens dagis tog hand om mig när mamma jobbade dagskift, nattis när hon jobbade natt.
Under några veckor i Los Angeles har jag upptäckt att teves experter och politiker ofta refererar till Sverige som ett avskräckande exempel.
Enligt de allvarliga gentlemännen i teve beror den höga svenska arbetslösheten på att den svenska staten bestämmer allting – och därmed har medborgarna ingen chans att lyckas, inga drömmar att drömma.
Det kallas den amerikanska drömmen, men det är den amerikanska para- doxen.
Alla amerikaner påstås ha samma möjligheter att lyckas – du kan bli vad du vill! – när sanningen ligger betydligt närmare Indiens kastsystem.
I Indien anses du förtjäna din nitlott på grund av ditt agerande i ett tidigare liv.
I USA anses du förtjäna din situation eftersom du helt enkelt inte kämpat tillräckligt hårt. Samhället avsäger sig på så sätt allt ansvar för människorna.
Den amerikanska drömmen är en lögn som bygger på att det inte finns någon rasism, ingen könsmaktsordning, inga klasser.
Frihet för den som redan är fri, rättvisa för den som redan har rätten till allt. Demokrati på låtsas.
Allt det här hade jag velat diskutera med mannen i sätet bredvid mitt. Men han har somnat. Sover med öppen mun och tunga ögonlock. Jag antar att han drömmer amerikanska drömmar.