Nej, förhållanden är inte som pussel
En av dessa blomstrande kontaktförmedlingar på nätet har en logga som består av två välpassande pusselbitar. Jag antar att denna förmedling funkar som alla andra. Sökande redovisar sig själva: favoritfärg röd, skogspromenader, gillar underdelen av frallan. Målet är sedan att någon hör av sig som också gillar rött och skogspromenader, men föredrar överdelen av frallan och därtill påminner om Angelina Jolie eller Brad Pitt, beroende på läggning.
Man skulle kunna skriva något om att detta visar att vi är offer för Disneyromantikens myt om "den ende rätte". Och visst kan man tvivla på idén om den ende rätte, men å andra sidan ligger det mycket i det en engelsman en gång påpekade: "Ingen man är så tråkig, otrevlig eller oattraktiv att det är omöjligt för honom att finna en lika tråkig, otrevlig och oattraktiv kvinna som kan bli hans livspartner, om han bara anstränger sig."
Nej, det jag tänker på är de där pusselbitarna. De är så - hur ska man säga? - färdiga.
Genom åren har man ju känt sin beskärda del av ensamstående. Vissa är det tillfälligt, andra med jämna mellanrum, men så finns de mer permanent ensamstående. Låt oss kalla dem ensamvargarna. De har helt enkelt inte fixat ett fast förhållande och med åren verkar något sådant mer och mer avlägset.
Vissa ensamvargar är helnöjda - grattis till dem - men många kan inte låta bli att beklaga sig över den orättvisa som drabbat dem.
En modern analys vore att deras missnöje är en reaktion på majoritetssamhällets förtryck och den unkna tvåsamhetens normativitet. Men någon liten förklaring står kanske att finna hos dem själva. När de någon gång försöker leva tvåsamt, gnäller de nämligen ännu mer. Den andre driver dem till vansinne. Han hänger grytlappen på fel krok och lämnar garderobsdörren öppen.
Vilket för oss tillbaka till pusselbitarna. Man sätter sig inte och filar till pusselbitar om de inte passar. Det är fusk. Men med förhållanden är det precis tvärtom. Det är ett ständigt lövsågande, filande och slipande. Dag ut och dag in. År efter år. Mest på sin egen skeva bit.
Vad jag försöker säga är det här: Det finns kanske inte en enda, men det finns alltid någon. Om man vill. Men kräver man att det ska vara som att lägga pussel, vill man inte.
Det är helt OK. Men sluta gnäll.