Tänk om alla hade var sin grävmaskin

Johan Hakelius

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2011-08-27

Om man tänker sig att det plötsligt blev fri tillgång på gräv­maskiner. På riktigt, alltså. De tog aldrig slut, kostade inget, kunde användas av vem som helst, när som helst, var som helst.

Tänk så många gropar det skulle bli.

En del skulle kanske frestas att påpeka att bara för att grävmaskiner fanns så att de räckte åt alla, innebar det ­inte att alla var förmögna att hantera en grävmaskin.

Men då utbröt det kollektiva brölandet av gräv­maskinstutor. Vadå? Vad är det för odemokratiskt folkförakt? Varje männi­ska har väl rätt att göra­ sin egen grop? Eller ska gräv­maskiner bli ett privi­legium för en liten själv­upphöjd elit?

Va?

Det skulle bita. Ingen vill framstå som del av en snobbig grävmaskinsnobless.

Detta apropå den senaste ronden i fajten om ”sociala medier”.

Vi har sociala medier, inte som resultat av någon snygg demokratisk tanke. Vi har soci­ala medier därför att de har råkat bli tekniskt möjli­ga. Vi har inte ­hunnit forma­ idéer i takt med tekniken. Men än värre är att vi har glömt idéer som vi en gång haft. Det är därför de som är en aning skeptiska till vad som dyker upp i artikel­kommentarer, tweet och ­bloggar, inte ­förmår argumentera för sin sak. De är mest rädda att ­verka snobbiga.

Ändå är saken rätt enkel.

De flesta begriper att det krävs någon slags övning för att köra grävmaskin.

Betydligt färre vill begripa att samma sak gäller för att ­delta i ett vettigt offentligt samtal. Att ha rätten att tala fritt är inte detsamma som att ha förmågan att göra det på ett meningsfullt sätt.

I den förståelsen ligger ­hela skillnaden mellan en pöbel­ och en demokrati. Det var bland annat därför folk­bildning brukade anses ­viktigt. Det var ett sätt att ge människor den träning de behövde för att kunna vara del i ett offentligt samtal.

Det är ganska länge sedan vi lurade oss själva att det där inte behövdes. Det var bara att snacka. Alla åsiktsyttringar var likvärdiga.

Där har ni problemet med sociala medier: de är inte problemet. Problemet är den perversa jämlikhetsidé som suddar ut skillnaden mellan pöbel och demokrati.

Lösning­en är att åter­uppliva den skillnaden och ­ansvaret att ­göra det ­ligger på de som ­redan har makten och kunskapen att kunna ­göra det.

Om de ­inte står ut med att kallas ­elitister, förtjänar de att falla­ i egen grop.