Oslo är en småstad som leker storstad
Jag var just i Oslo och man vill så gärna säga något snällt om staden, med tanke på hur jävlig sommaren var. Halva innerstaden är fortfarande avspärrad och kåkarna har plywood i fönsterkarmarna. Man vill verkligen säga något snällt.
Och, visst, jag hade trevligt: blev väl omhändertagen av beläst förlagsfolk, utfodrad på fungerande restauranger, vänligt bemött av svenska servitörer och sov gott på snyggt hotell. Men Oslo...
Vi käkade lunch på Aker Brygge, invid Pipervika, med utsikt över renässanstornen i Akershus fästning. Och det var absolut inget fel på det. De gamla varvslokalerna var smakfullt uppsnofsade, maten var av internationell typ och höll lika internationell klass. Publiken skulle inte ha skämts för sig vid kajkanten i Nice, eller på uptown Manhattan.
Men det är just det. Det uppenbara, som ingen låtsas om. För Oslo är ju en småstad.
Och innan ni norrmän kluckar irriterat på er stigande satsmelodi: Jojo. Stockholm är inte heller någon världsstad. Större än Oslo. Ganska mycket större, för att vara ärlig. Men visst är Stockholm också ett slags småstad. Det är bara det att problemet blir tydligare i Oslo. För Oslo är verkligen en småstad. Som Göteborg, ungefär.
Det är en märklig känsla att sitta i en småstad där alla försöker låtsas att de befinner sig i en storstad. Så är det numera i världens alla småstäder med skyskrapeavund. De skapar små enklaver av flådig storstadsmiljö i sin småstad, som Aker Brygge, och låtsas sedan att de har blivit en storstad. Men det har de ju inte.
För runt knuten står fortfarande barrskogen på lur och det som gör en storstad är att storstadsmiljön inte är ett litet reservat. Den fortsätter i nästa kvarter. Och nästa.
Och nästa. Och nästa. En storstad är helt enkelt stor. På riktigt.
Det händer något med verkligheten i småstäder som låtsas vara storstäder. Den går förlorad.
I de gnistrande butikerna känns det som om folk leker affär. I de glänsande brasserierna som om de leker restaurang. I de glimmande hotellen som om de leker lyxkryssning.
Det ger ett närmast kolonialt intryck. Som om storstadsmänniskor hade förvisats ut i ödemarken och där desperat försökte återskapa sin hemmiljö.
Jo, man skulle verkligen vilja säga något snällt om Oslo. Om man bara kunde ta staden på allvar.