Även monstren säger alltid att de menat väl
I efterhand är även monstren människor. Kanske var inte ens monstret ett monster, bara en människa som gjorde sin plikt eller anpassade sig till samhället.
Plikten ser olika ut beroende på samhällets krav. Rudolf Höss, kommendanten i Auschwitz, gjorde sin plikt. Att gasa judar var inget han gjorde med lätt hjärta. Han uppfyllde blott sina överordnades krav. Han var strängt emot onödigt våld.
Eller så var monstret en människa som tog chansen att leva ut sina sadistiska lustar. Det är en speciell känsla att ha varit ett uttråkat butiksbiträde eller misslyckad smågangster och få makt över liv och död.
En muslim från Srebrenica i Bosnien som flydde genom skogarna under massakern sommaren 1995 berättade för mig hur han fångades in av en serbisk dödspatrull. I patrullen fanns en av hans grannar. Grannen sa: låt honom gå.
Så räddades livet på en man. 8 000 andra mördades. Jag talade med den överlevande men skulle också velat ha en berättelse av grannen. Berätta om känslan när du stod på en grusväg och likt en romersk kejsare kunde göra tummen upp eller tummen ner. Liv eller död. Ett ord från dig, en gest, betydde allt.
Men man får inga ärliga svar. Ibland finns inga.
En gång drack jag kaffe med Afonso Dhlakama, kallad Afrikas Pol Pot, ansvarig för mord, stympningar, fördrivningar och rekrytering av barnsoldater.
En stillsam och eftertänksam man. Han blev glad när jag berömde hans eleganta sidenslips, Hermès om jag inte minns fel.
President Radovan Karadzic ledde sin regering i Pale i bergen över Sarajevo. Hans artillerister lobbade granater på staden och hans skarpskyttar sköt prick på dess invånare. Karadzic bjöd på konjak och beklagade kriget; han var i grund och botten poet sa han.
President Najibullah i Afghanistan viftade med gott humör bort mina frågor om hans tidigare verksamhet som chef för säkerhetspolisen.
Jag har träffat en del före detta säkerhetspoliser i det kommunistiska Östeuropa också. Alla sa att de arbetade i administrationen, ingen i förhörsrummen.
Så är det alltid.
I efterhand har alla menat väl.
Det är följdriktigt att den svenske IS-terrorist som talat med SVT säger sig ha kört ambulans. Självklart. Lika självklart är att de som åker fast för att skicka stora summor till IS alltid förmedlat pengarna till snälla saker som barnhem och sjukvård.
IS-terroristen sitter maskerad i tv och vill komma hem till tryggheten. Han är maskerad för att inte genera sina släktingar i Sverige.
Han ber om att bli ställd inför rätta i Sverige. Om rättvisan finner något att anklaga honom för. Han har ju bara kört ambulans. Han är väl medveten om svårigheterna att binda mord, tortyr och övergrepp till honom som individ.
Mördare och terrorister som förlorat brukar vara hänsynsfulla och måna om lag och rätt.
Det finns juridisk skuld och moralisk skuld. En IS-kvinna vill efter sex år i kalifatet komma hem till Sverige. Hon gråter.
Hon lyfter fram sina barn som moralisk utpressning mot vårt samhälle.
Grillning av levande människor, förinta fångar med eldkastare, dränka fångar i bur, låta fångar delta i repetitionen av sin egen förestående våldsamma död, skära halsen av fångar, våldtäkter och slavhandel. Terrordåd. Anfallskrig.
Ritualslakt av västerlänningar inför rullande kamera.
IS-kvinnan gråter och vill att hennes barn ska få gå i svensk simskola.
Efter blodsorgien är alla snälla. ”Min hustru hade sitt blomsterparadis. Fångarna gjorde allt för att visa henne och barnen en vänlighet, en uppmärksamhet. Ingen före detta fånge lär väl heller kunna säga att han någonsin blivit illa behandlad i vårt hus”, skrev Rudolf Höss, kommendanten i Auschwitz, i sin redogörelse i häktet.
Polackerna hängde honom bredvid gaskammaren.