Rädda det viktigaste vi har – och det illa kvickt
Skolan. Hjärtat i den lilla bruksorten.
Här fanns ingen studietradition, bara hårt arbete. Men barnen, de skulle få mer, ta sig längre.
Mamma och pappa kom från Uppsala och Lund till Degerfors år 1968, som unga lärare. Båda övertygade om att de valt ett av de viktigaste jobb som finns.
De mötte en del skoltrötta unga. Föräldrar från hem utan läsvana. Men de möttes framför allt av respekt och de älskade sina jobb. Elever som ville lära. Föräldrar som förstod att vägen bort från fattigdom alltid går via hållplatsen Skolan.
Mamma och pappa flyttade vidare, jobbade på, under 40 år inom den svenska skolan. Jag minns samtalen vid köksbordet, oron, besvikelsen. En skola i ständig nedmontering. Lärarlönerna som hölls ner.
Vänsterns märkliga idéer om att det ska gå att lära sig något i klassrum fyllda av stök, där barnen ska bestämma. Grymmare än så kan man inte vara mot de unga; att flumma bort dem i stället för att vägleda dem.
Mamma som blev kallad ”hora”. Pappa som tvingades lägga allt mindre tid på undervisning och allt mer på stök och bråk. Och där föräldrar och samhälle tidigare insett skolans vikt och ställt krav på eleverna, blev det i stället lärarnas och skolans fel så fort något inte fungerade.
Där står vi nu, när skolorna börjar efter loven. Mamma och pappa tappade aldrig tron på skolans betydelse, på elevernas unika värde, men de säger också båda: ”Bli lärare i dag? Aldrig.”
Den svenska skolan måste räddas och det snabbt.
Lägg resurserna på de kommunala skolorna. Ge lärarna högre löner och åter mer auktoritet, för elevernas skull. De vuxna ska bestämma i skolan, annars blir det aldrig arbetsro.
Ställ mer krav på hemmen. Ge betyg i tid.
Och, som Jan Guillou lysande skrev häromveckan: Vi ska inte ha religiösa skolor i Sverige och ingen religiös klädsel i skolan eller dito krav på undervisningen. Den svenska skolan ska vara och förbli sekulariserad.
Den 18 juni 1842 fick vi vår folkskolestadga. Vi borde bära det datumet i våra hjärtan och alla minnas att få saker är viktigare för ett land än en bra skola, för alla.