Polisen är till för att skydda – inte döda
På ett drygt år har sex personer skjutits ihjäl av poliser.
Nu måste staten ta ett samlat grepp: lagstiftningen måste ses över, införande av elpistoler övervägas och nuvarande ammunition förbjudas.
Bara några timmar efter den senaste polisiära dödskjutningen är diverse experter och förståsigpåare ute i tidningar, radio och tv och har självsäkra åsikter om allt mellan himmel och jord.
Till exempel Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi, tror att sex döda beror på att det har hänt något inom polisen. Att det hänger ihop med att kåren har föryngrats.
Det är möjligt att han har rätt. En rutinerad polis är rimligen bättre på att hantera svåra situationer bättre än någon som kanske befinner sig i sitt första farliga läge.
Men det är också tänkbart han har fel. Visserligen har antalet dödskjutningar varit väsentligt fler än vad vi är vana vid, men det har gått för kort tid för att kunna dra säkra slutsatser. Det kan vara en slump.
En tredje möjlighet är att Sarneckis förklaring är en av flera anledningar till en utveckling som är djupt bekymmersam.
Något måste göras. Politiker och rikspolisstyrelsen och andra berörda myndigheter måste agera.
Jag ser tre viktiga områden:
Lagstiftningen behöver ses över. I alla de polisiära dödsskjutningar som har begåtts sedan 1990 har reglerna om nödvärn utgjort laglig grund. Att bestämmelser som är avsedda för att avgöra när vi har rätt till självförsvar sätter gränserna för polisens användning av våld är inte oproblematiskt.
Med tanke på myndighetens våldsmonopol är det möjligen rimligt att ställa högre krav på polisers användande av våld än på andra människor.
Även rikspolisstyrelsens etiska råd har haft synpunkter och påpekat att reglerna för polisens användning av skjutvapen återfinns i en över 40 år gammal kungörelse som inte lever upp till Europakonventionens krav på att våldsanvändning ska vara "absolut nödvändig". Dessa regler behöver revideras.
Elpistoler. Detta har polisfacket tjatat om i flera år, men rikspolisstyrelsen har vägrat. Jag har ingen aning om huruvida en elpistol hade varit användbar eller ej i detta fall, men det är ett vapen som troligen skulle minska skador och rent av rädda liv.
Ett mönster tycks gå att skönja. En psykiskt sjuk, berusad eller påtänd man går mot poliser med kniv. Han struntar i att polisen befaller honom att slänga vapnet, han bryr sig inte om varningsskott. Han blir skjuten.
I min värld låter det här som situationer där elpistol kan vara ett bra alternativ.
Ammunitionen. Sedan 2003 används hålspetsammunitionen, så kallade dumdumkulor. Dessa är särskilt dödliga och är sedan länge förbjudna i krig. Häpnadsväckande nog finner svenska lagstiftare det rimligt att polisen använder dem.
Hur långt dessa åtgärder räcker vet jag inte. Tragedin i Uppsala är knappast den sista i sitt slag. Jag tror inte att dessa dödskjutningar helt går att eliminera, men något måste göras.
Polisen är inte till för att döda oss. Den är till för att skydda oss. Det tror jag att vi alla, inklusive Sveriges 20 000 poliser, är överens om.