Minnena i mitt huvud är som apor på ett zoo
Så förberedde sig Alex Schulman inför sitt bröllop med Amanda Widman
Jag sitter på en sjaskig hamnkrog i Visby.
Det är en restaurang där alla vänder i dörren, utom vinden.
Jag sitter här och förebereder mig inför mitt bröllop. Det är bara några timmar kvar. Så många underliga tankar i kroppen, jag för fullständigt ovidkommande resonemang med mig själv.
Jag tänker på Thorsten Flinck som alltid säger sig ha sju punkkonserter inne i huvudet. Här finns inga punkkonserter. Här finns nästan ingenting.
Jag tänker på min vän som började lyssna på Nessers senaste som ljudbok. Han fann den förvirrande, lite fragmentarisk, så där. Han uppfattade det hela som ett stilistiskt berättargrepp. Nessers nya grej – fragmentarism. Men historien blev alltmer underlig. En person som just skjutits i huvudet dyker plötsligt upp levande. Han blir mer förvirrad. Till sist inser han – han har ljudboken på random i sin Ipod. Det gör att kapitlen kastas om hejvilt.
Jag fnissar åt detta. Han kämpade i två timmar med den där omöjliga boken, övertygad om att det var ett författartekniskt GREPP.
Jag tänker på utslag. Så fort jag blir nervös eller skakad får jag utslag i ansiktet. Det var värre förr om åren, på nittiotalet kunde hela mitt ansikte blomma upp om jag fick en komplimang. Jag har levt i vetskapen om att bröllopet närmar sig under flera dagar. Jag är helt fnasig i ansiktet. Om jag nyser dammar hela rummet igen.
Jag hatar när jag ser ut så här, känner mig så mycket mindre som människa. Har svårt att möta folks blickar. Jag behandlar med kortison, överanvänder salvan så att hela huden blir tunn. Tryck på min kind och det kan hända att jag börjar blöda. Kanske ska man sminka sig?
Minns för många år sedan när jag tog smink i ansiktet innan jag skulle gå på fest. Oklart varför, jag ville väl vara fin. Tjejen jag var kär i lånade ut sin telefon. När hon fick tillbaka den var luren alldeles brun. Hon tittade på luren, låtsades som ingenting, men försvann sen. Han hade smink! Efter det sminkar jag mig inte gärna.
En liten pöjk kommer fram och ber om min autograf. Jag ger honom den, tänker på den där taxiresan för några år sedan när den lismande chauffören till slut, precis när vi kommit fram, lyckades få fram att han skulle vilja ha min autograf och jag svarade ABSOLUT och i samma sekund som jag frågade om jag skulle skriva den till
honom eller till någon annan räckte han fram slippen från kortbetalningen, den som skulle kvitteras och alldeles för sent inser jag att han inte alls vill ha min autograf, att han vill ha min NAMNTECKNING för godkännande av kortutdraget och när jag tänker på det så skakar jag till och måste blunda hårt för att tänka på annat.
Men hur jag än beter mig där jag sitter på den här sjaskiga restaurangen så tänker jag på mina egna tillkortakommanden. Minne efter minne, de är som apor på zoo, de kastar sig fram mot buren och visar tänderna för mig.
Jag betalar mitt kaffe och servitören ber om id-kort och jag tänker på tiden när jag var översättare för tv-program och översatte meningen ”wait, I have an idea” med meningen ”vänta, jag har ett id-kort” och måste åter ruska om hela min person för att bli kvitt det där obehagliga minnet. Jag blev uppkallad till chefen sen. Han frågade hur fan i helvete jag hade tänkt. Jag hade inget svar på det.
Till slut är jag så nedtryckt av mig själv att jag är fullständigt övertygad om att jag inte är värd kvinnan jag ska gifta mig med.
Jag går in på toaletten. Jag tar lite mer kortison. Mitt ansikte glänser av salvan. Jag ser inte klok ut. Jag försöker torka bort allt gläns med en handduk, det är raspigt, jag blir rödare, sårig, det känns som om mitt ansikte brinner. Jag baddar med vatten, mer och mer vatten
i ansiktet, jag tittar mig i spegeln och ser hur det långsamt torkar igen. Fnösket, fnasigheten kommer tillbaka. Jag fingrar på kortisontuben och bestämmer mig för att ge mig en ordentlig kyss till. Två timmar kvar tills jag gifter mig. Jag måste få tag på mer kortison.