Så omintetgörs en stor läsupplevelse
Jag har alltid gillat Ian McEwan. Eller, alltid och alltid. Jag fastnade för hans lilla roman ”Amsterdam” för drygt tio år sedan och så kom ”Försoning” och ... Ja.
”Amsterdam” vann Bookerpriset, Englands finaste litteraturpris. Alla tyckte inte att det var välförtjänt. En recensent tyckte att romanen var för ”läsvänlig”. En annan att den ”inte är mycket mer än en kort mardröm”. En tredje att berättelsen var ”i en väldig brådska” att ta sig till målet, ”utan att ha ett verkligt mål”.
Som tur var hade jag redan läst boken innan jag såg några recensioner.
Just nu håller jag på med McEwans senaste, ”Solar”. Den kom redan i våras, men jag har inte hunnit förrän nu och det straffade sig direkt.
”Solar” dök upp i svensk översättning, ”Hetta”, häromveckan. Så när jag klev upp i går morse och slog på radion satt Mikael Timm där och läste lusen av ”Hetta”. Jag kunde ha stängt av, men jag gillar Mikael Timm. Han har gott omdöme, kan en massa om Venedig, Taube och Bergman, hittar de fiffigt flyhänta formuleringarna och talar med varm radioröst. Jag försökte kompromissa genom att låta Timm tycka på, men knipa ihop öronen. Det fungerade inte alls. ”Jag har motlut genom den här texten”, hörde jag. ”Inte roligt att läsa”, ”knappast någon karaktärsfördjupning att tala om”. Huvudpersonen är en ”gnällig knodd och humorn tunggumpad”.
Precis där visste jag, bortom allt rimligt tvivel, att min läsupplevelse var på väg att gå i sank. Stora revor hade rivits upp under vattenlinjen, skotten stod vidöppna, slagsidan växte.
Jag vet att det verkar svagsint. Varför låta sig påverkas? Varför bry sig om Mikael Timm? Bra fråga. Precis vad alla brukar säga när någon recensent tycker illa om något de själva gillar. Man kan till och med stöpa det i folklig revoltform mot ”kultureliten”.
Men en lika bra, svårare och mer intressant fråga är: Varför INTE bry sig om Mikael Timm?
Han kan ett och annat. Han har läst en hel del. Det är inte bara en fråga om fritt tyckande och smaken är som baken. Av vilken anledning – var god att vara exakt – skulle man låtsas som att allt det där inte spelar någon roll?
Jag kommer att läsa klart ”Solar”. Men inte med ett flin, utan med samma stoiskt pliktskyldiga min som Edward Smith bar då han gjorde sin sista honnör. Smith var kapten på Titanic.