Så fort himlen var molnfri kom stressen
Vänta nu, var det typ en varm bris jag kände mot mitt bröst nyss?
Började jag till och med svettas?
Hallå, min Iphone verkar ha fått nippran, den visar tvåsiffrig temperatur!
Chocken över att vårt land faktiskt äger förmågan att bli upphettat är lika stor varje år. Folk på gatan stannar upp och blinkar yrvaket mot solen. Av åker plagg efter plagg. Och in träder min ångest.
Människor är olika känsliga för säsongsskiftningar och så kallad årstidsbunden depression kan leda till trötthet, stress, minskad sexlust, sömnstörningar, nedsatt minne och likgiltighet. Tydligen har det med ljusets svängningar att göra, vi drabbas till exempel betydligt hårdare här uppe i Norden där gränserna mellan årstiderna är mer påtagliga.
I mitt fall började det i tonåren. Så fort himlen var molnfri seglade stressen upp till ytan. Det fanns plötsligt så många måsten.
Man skulle känna sig glad, uppsluppen och problemfri. Jag hade inte alls lust att pådyvlas ett gott humör.
Man skulle följa en viss klädkod: kjol eller klänning eller shorts. Jag hade komplex för att jag var blek och för att jag hade så många födelsemärken och hade inte minsta lust att visa fram mina bara ben eller min bara rygg.
Så jag pressade på balkongen eller på gräsmattan, låg i timmar i bikini och försökte få någon tillstymmelse till färg. Ett satans heltidsprojekt. En sommar solade jag så intensivt att jag fick kraftiga eksem i hela ansiktet.
Kul var det inte alls, det kändes mer som ett nödvändigt ont. Än i dag minns jag den triumferande glädjen över regniga lovdagar, när man plötsligt fick existera utan krav på vare sig brunbrända armar eller extatiska sinnesstämningar.
Med åren har vårdeppigheten blivit enklare att hantera. Jag står över kraven och alla regler och klär benen i svarta strumpbyxor och ligger i soffan i stället för i parken om jag vill.
Visst kan en varm vårkväll mycket väl vara det vackraste som finns. Men så här i soligare tider skadar det inte att tänka på att de inte är lika självklart efterlängtade av alla.
Eller så skiter ni som inte lider av ångest i vilket och springer runt och gastar om hur härligt allt är. Så ses vi i höst när världen blir lite mer civiliserad igen.
Veckans hemskhet
Jag har älskat Game of Thrones sen första bildrutan. Men nu börjar jag vackla. Förra avsnittet tvingades jag se mellan mina flätade fingrar för att det var så vansinnigt läskigt. Jag tog till och med hörlurarna ur öronen för att slippa lyssna till dödsvrålen. Anar jag ett begynnande sundhetstecken?
... och andra hemskheter
Troll och häxor finns inte på riktigt, säger min son tvärsäkert. Och absolut, det har vi ju lärt honom.
Sen tittar man i valfri kvinnlig journalists mejlbox och undrar hur exakt tvärsäker man egentligen kan vara.