Att ta sig för med nåt praktiskt är mer lugnande än att shoppa
Jag har en kompis som berättar att hon funderar på att gå en sån där kurs där man lär sig snickra sin egen likkista. Det finns visst såna där hon bor, norröver.
Jag tänker på det när jag hör alla ilskna röster – obegripligt många är liberala ledarskribenter – som är förbannade på att Årets julklapp är det hemstickade plagget.
När man slöjdar kommer man i kontakt med sig själv, samtidigt som tankarna lättar från det egna jaget – ja, det är paradoxalt. Om man är fladdrig i nerverna ska man ta sig för med nåt praktiskt. Sortera en låda, måla en pall eller sy i en knapp som lossnat.
Det är mer lugnande än att shoppa nåt.
I min familj slopade vi julklapparna redan under den engelska gruvarbetarstrejken 1984, paketpengarna skickades till nån strejkkassa i Sheffield.
Men en liten klapp ska man ändå få. Vi har testat oss fram med olika teman, det ena fantasilösare än det andra. För några år sen föreslog jag julklappsslöjd; man gör en grej som sen lottas ut.
Mina färdigheter från 70-talets dagis väcktes till liv; en tändsticksask, klister, makaroner och guldspray. I asken la jag en ”pratstrumpa” med stora knappögon och silkeshår.
Året därpå gjorde jag om ett Monopol så att alla gator motsvarade släktminnen. Det var min dotter som fick det där spelet. Det skulle förvåna mig om hon har det kvar.
Jag var lycklig när jag pysslade, men kanske var jag för satsig för de andra, för året därpå ville de ”göra nåt annat”.
Alla kan inte arbeta med pensel, hyvel, nål och tråd. Sämre lär det bli, om slöjden inte längre ska få vara kvar som skolämne, ett krav som bland andra Expressens ledarsida har ställt.
Sen finns ju de där som faktiskt kan handarbeta, men som gör grejer man absolut inte vill ha. Jag minns med fasa en bikini som mormor virkat i brun bomull. I vatten blev den dubbelt så stor.
Med 70-talet kom det fria textilarbetet; man fick plötsligt göra som man ville med färger och former. Resultatet kunde locka fram lika många skratt som skrik.
Stickningen fick ett uppsving redan under pandemin. I Uppsala var det längre köer till garnbutiken än till Systemet, berättar min syrra Kajsa, som är för jävlig på att sticka. Hon upplyser mig också att Moa Martinsson var lika mycket emot handarbetet som dagens liberala ledarskribenter. Moa såg garnnystanet som en kvinnosnara: Läs och studera i stället!
Det var innan sociala medier slukade all uppmärksamhet – kanske är det bästa med att slöjda, att händerna får hålla i nåt annat än en mobil.
Det enda felet med Årets julklapp är att den presenterades i november. Det är oförskämt mot handarbetandet, alla som stickat ett plagg vet ju att det tar tid.
Årets julklapp hemma hos oss är att man ska ge bort nåt enkelt på temat Skitåret 2022.
Det är inte särskilt svårt.