Romney kan vara rätt val för Amerika
I Washington hade jag stigit av planet från Europa. Den förste jag sedan talade med var en typisk amerikan i sjuttioårsåldern. Han körde mig i buss från terminalen till biluthyrningen Dollar och hette Khan och var ursprungligen från Karachi.
Inspirerad av amerikansk påflugenhet sa jag: ”Mr Khan, ni ser ut som en Obamaman … Och The President ser ut att behöva varje röst.”
Khan svarade från ratten: ”I don’t know, sir. Jag röstade på honom för fyra år sen. Men han tänder mig inte längre. Jag röstar nog inte alls.”
Begripligt. Barack Obama var i förra valet revolutionerande charmerande. Svart. Något nytt. Med budskapet Hopp. Vi visste alla att här hade vi en man som kunde gå på vatten.
Han kunde inte.
Eller förvånande. Obamas fyra år under en världsekonomiskt eländig tid har inte varit dåliga. Han har genomfört flera av sina löften. Ekonomin går i rätt riktning. Han har skjutit bin Ladin. Amerikanerna är sjukförsäkrade. Han har inte startat några krig. Och – viktigast – han har behållit sin behagliga, eleganta stil.
Samtidigt hade inom det Republikanska partiet – befolkat av allt från country club-snobbar och ekonomer till entusiastiska tepartister, religiösa fundamentalister och allmänna tokstollar – Mitt Romney i en slitsam process tröskats fram som sitt partis kandidat. Det hade gällt att skilja agnarna från vetet. Romney, en framgångsrik företagare och i tron en mormon, var vetekornet.
I månader har Obama haft en betryggande ledning över Romney. All val- matematik talar för Obama, som teoretiskt har kvinnorna, hispanics, de svarta, fackföreningarna och den intellektuella eliten.
Ändå – risken att Obama förlorar valet är överhängande.
Var har hänt? Svaret är att Obama varit alltför smart och hans kampanj- makare alltför rika. De har därigenom själva skjutit sig i foten. Obama tecknade under sommaren – i en teveannonskampanj av aldrig tidigare skådad omfattning och till en kostnad av två miljarder kronor – bilden av sin motståndare som en skattesmitande plutokrat och hjärtlös miljardär.
En Joakim von Anka med Krösus som kusin.
Bilden satt där. Typiskt är hur en svensk chefredaktör i sin obildning mejlade sin medarbetare i Amerika en order: ”Skriv en artikel som förklarar hur amerikanerna kan vara så dumma att de röstar på Romney.”
En förklaring är att amerikanerna plötsligt fick se presidentvalets utmanare. Han visade sig vara en vanlig människa med två armar och två ben och kanske också ett huvud. Han var lugn, utstrålade självförtroende, var påläst, faderlig, till och med sympatisk.
Obamas bilder av den ondskefulle Romney fick samma slut som sagornas berömda troll. De spricker när de kommer ut i dagsljuset.
Det var denne nye Romney jag fick se (och till och med skaka hand med), när jag i veckan i nyckelstaten Ohio gick på hans valmöte i den idylliska lilla handelsstaden Lebanon. På vägen hit, under färden genom höstens brinnande färggranna skogar, hade jag visserligen sett en stortavla med obehaglig text. Skylten gav Romney stöd – och berättade en del om landets kvardröjande fördomar mot Obama. Den löd:
”Rädda Amerika! Rösta på en amerikan! Mormon, ja. Muslim, nej.”
Men på torget framför Ohios äldsta värdshus steg Romney ur sin glänsande buss med dess folkliga slogan ”Fler jobb. Mera pengar-i-fickan”. Han var inte skyddad av någon skottsäker glasskiva när han talade inför 15 000 människor.
Romney – det måste även jag som en romantisk Obamasupporter erkänna – har genomgått en förvandling. Från Belsebub till Mr Normal. Det är detta – inget annat – som gett honom sådan skjuts i valrörelsen.
Okej, jag tror fortfarande att Obama vinner. Men blir det Romney ska jag bli den förste att säga: Grattis. Det är amerikanernas val efter en lång och genomlysande valprocess.
Valet ska respekteras. Världen kommer inte att gå under. Kanske blir den rent av bättre.
Nyligen har vi visat att till och med vi svenskar, som alltid vet bäst, kan acceptera en utgång i vilken ”fel” man vinner. Först i Georgien accepterade vi att den demokratiske Saakashvilis parti fick på nöten av ryssfjäskaren Ivanishvilis. Sedan i Venezuela åsåg vi den gapige Hugo Chavez vinna presidentskapet över oppositionens Ramon Guillermo Aveledo.
Vi tog nederlagen. Låt oss nu hoppas att ”vår” Obama vinner i Amerika. Men går det oss emot och Romney den 6 november står som segrare ska vi visa oss vara good losers.
Vi avstår från bortförklaringar, konspirationsteorier och idiotanalyser.
Jag läser just nu ...
… ”Lonely Planet USA” morgon, middag, kväll, ty jag är on-the- road i Amerika och vill ha fakta om sevärdheter och detaljer om hotell. Glöm det. Lonely Planet satte tidigare standarden för resehandböcker. Men lika tillförlitlig och stimulerande som den är i Afrikas och Asiens länder, lika mycket går den bet på uppgiften i Amerika. Trots sin tjocklek, 1 200 sidor, missar den intressanta saker, i Kentucky Lincolns födelseplats, i Missouri dissar den det folkliga nöjescentret Branson. Hotellbedömningen är amatörmässig. Guiden saknar de anekdotfyllda tips och varningsord som i andra länder gör Lonely Planet till en så trivsam reskamrat. Köp den inte.
Nobels fredspris ...
… kunde gått till en bättre och värdigare vinnare än EU. Norska stortingets ledamöter skulle, när talibanernas häpnadsväckande och motbjudande beskjutning av den pakistanska 14-åringen Malala blev känd, ha sagt: ”Glöm alla urvattnade organisationer gömda bakom bokstavskombinationer. Här har vi tjejen! Hon vill skapa en bättre värld genom att fler flickor får gå i skolan. Läsa böcker är vägen till fred.” Men de norska gubbsen sov.
EWK-priset ...
… delas ut till konstnärer som verkar i Ewert Karlssons anda. EWK, på sin tid verksam på Aftonbladet, är världens genom tiderna främsta politiska kartonist. I år gick priset till illustratören Magnus Bard. ”Hur”, mejlade mig en konstnärsvän, ”är detta möjligt? Fanns det något som EWK avskydde var det ju pratbubblor i politiska teckningar”, vilket är Bards signum. ”EWK värnade om linjespel och enkelhet. Jag gråter en skvätt.” Och EWK vänder sig graven.