När någon ung slyngel dör dricker jag martini
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-04-12
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Dagen hade börjat fint. Vid grinden hade min granne Jaap, en holländare, berättat: ”Jag är borta några dar. Ska på bröllop. Farsan gifter sig.”
Jaap är 60. Rimligtvis är hans far äldre. ”Han är 87”, sa Jaap, ”och har hittat en ny tjej. Hon är 72.”
Yeeeppeee! Det våras för ålderdomen!
Dagen fortsatte fint. Jag gjorde som jag alltid gör; startade med att i London Times – den angenämaste tidning en läskunnig människa kan ha – slå upp dödsrunorna.
Biskopen av Gloucester, den tolerante John Yates hade avlidit. 82 år gammal. Död var även Annemarie Renger, en tysk socialdemokrat som på sjuttiotalet var talman i Bundestag, den västtyska riksdagen, och gjorde sig känd för att där upprätthålla en järnhård disciplin. Hon var 88. Död var också Nikolai Baibakov, en ryss som under Stalins välde varit oljeminister och genom Gosplan var chef över Sovjets planekonomi. Han var en homo sovieticus vars tid var över, när Gorbatjov kom med reformer. Men han blev 97. Yakup Satar, en turk, hade också gått ur tiden. Han hade under första världskriget stridit i Mesopotamien (nuvarande Irak) och senare på tjugotalet i det turkiska självständighetskriget. Sedan gifte han sig, fick sex barn, njöt sitt otium och var 110 år när han i veckan avled.
Jag läste inte runorna främst för att njuta av fantastiska livsöden. I stället gick jag vetenskapligt till väga och utförde en räkneoperation. På räknedosan adderade jag 82+88+97+110. Sedan dividerade jag den summan, 376, med antalet avlidna, 4, och nådde talet 94.
Jag kunde nu med stöd i statistik säga att jag själv, som är 72, rimligtvis har 22 år kvar att leva.
Inte illa. Jag gör operationen dagligen. Oftast är resultatet positivt. Bara när någon ung slyngel, en skådespelare i Hollywood som tagit livet av sig, eller en rocktrummis i London som knarkat ihjäl sig, sjunker indextalet.
Då dricker jag en dry martini och väntar på nästa dags Times för att optimismen ska återställas.
Det är i det perspektivet jag nu följer den amerikanska valkampanjen.
I likhet med de flesta tyckte jag att det var läckert, när det i höstas var sol
klart att Hillary Clinton av det demokratiska partiet skulle nomineras till presidentkandidat och sedan, lätt som en plätt, vinna presidentvalet över republikanerna, som inte ens kunnat skaka fram en vettig kandidat.
Hillary stod för järnvilja och välsorterad knopp. Karaktärsbristen (att hon har så lätt för att ljuga) var lätt att överse med, ty i jämställdhetens namn tyckte vi alla att det var dags för en kvinna att komma fram och ta makten.
Men, frågade vi oss översittaraktigt, är Amerika moget för det?
Visst. Om bara inte en ännu läckrare kandidat trätt fram, den coole Barack Obama, en afroamerikan, som utan att säga ett ord av klander, vädjade till våra kollektiva skuldkänslor för rasism.
Länge i kampanjen var det en kamp mellan kandidater – inte en fråga om kön eller hudfärg.
Sakta blev det dock så. 60-åriga kvinnor backar Hillary. Amerikas svarta står eniga bakom Obama.
Sannolikt slår Obama Hillary i kampen om nomineringen. Men – än en gång – är Amerika moget att välja en svart president?
Visst. Om inte ...
Detta ”om inte” har kommit. Mina sympatier för en åsidosatt grupp – kvinnorna – hade ju flyttats till en annan – afroamerikanerna – och har nu gått över till en tredje – åldringarna.
Det är John McCain som är vårens (och kanske höstens) man. McCain, republikanen, är en kandidat som kan slå Obama – och 72 år gammal blir han i så fall Amerikas äldste president någonsin. Han passar perfekt in i de ekvationer som jag ovan redogjort för.
De i kön, hudfärg och ålder fördomsfria amerikanerna älskar honom som representant för att 70 is the new 60 – och McCain belönar dem med att tåla ett skämt. Jag hörde nyss David Letterman på tv säga: ”McCain är den sortens människa som plockar upp fjärrkontrollen när telefonen ringer.”
Det är Golda Meir som sagt det bäst: ”Att vara 70 är ingen synd.” Men hon tillade: ”Det är inget skämt heller”.