Äter jag hundbajs – om det behövs?
Jag var nitton år den sommaren. Gyllene Tider hade återförenats i den största svenska turnén någonsin och jag var Aftonbladets man på plats. Tjugoen spelningar i sträck. Pengarna skulle räcka till en höst i USA. Jag tänkte skriva en roman där.
Alla har sin egen historieskrivning.
Douglas Léon, eller rapparen Dogge Doggelito, var tjugonio år. Han skulle bli änkling. Sex månader tidigare hade nyfödda dottern Bianca inte velat dricka hustrun Leonidas bröstmjölk. Det var så cancern hade upptäckts.
Den sommaren kom att bli Leonidas sista. Då när Dogges Latin Kings var förband till Gyllene Tider. Tjugoen spelningar i sträck.
Vi sågs ibland under turnén. Hejade och snackade. Det kändes stort. Som nioåring hade jag spelat Latin Kings ”Halva inne” på en musiklektion. Läraren stängde av efter tjugo sekunder och skrev brev till mina föräldrar. Debutskivan ”Välkommen till förorten” hade varit den första skiva jag köpt för egna pengar.
Den var försedd med varningsetikett.
Kanske var det därför jag åren efter turnén med Gyllene Tider fnös åt hans karriärval, precis som många andra. När han splittrat Latin Kings och rappade i Elgigantens reklamfilmer, iförd cykelbyxor. En kvällstidningsrubrik från den tiden: ”Skulle du äta hundbajs för pengar, Dogge?”.
Nu minns jag konserten på Ullevi. Den sommaren. 58?977 människor såg Dogge studsa runt på scenen.
Ingen av dem visste att han lämnats ensam kvar med dottern Bianca. Några dagar tidigare hade de besökt sjukhuset en sista gång. För att ta farväl. Ingenting var vad det såg ut att vara.
Alla historieskrivningar måste ske i ett efteråt. Nu är det musiktidningen Novells förtjänst att jag läser sanningen om Dogge, densamma men ändå en helt annan. I sitt senaste nummer skriver de vackert och respektfullt om hur han försvann in i sorgen, bedövade sig med knark och jobb – men överlevde tack vare Elgigantens reklamer.
I en tid då elakheten har upphöjts till underhållning, och empatilösheten blivit en karriärväg, är historien om Dogge en viktig påminnelse.
Emellanåt måste man vända sig inåt: vad skulle jag själv vara beredd att göra, om det skulle krävas. Spela in reklam i cykelbyxor? Äta hundbajs?
Ibland behöver frågor kompliceras för att svaren ska bli enklare.
Ingenting är vad det ser ut att vara.