Hur ska alla mammor och pappor klara av det här?

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Först bestämde jag mig för att inte skriva om Asien-katastrofen. Sedan ändrade jag mig. Sedan ändrade jag mig igen. Känner att jag inte orkar en krönikör till som ska skriva något i stil med att det kunde varit jag eller hur personen ifråga försöker förklara för barnen, eller predikar om hur vi nu måste hålla ihop. Vi var ju inte där så det spelar ingen roll om det kunde varit vi. För det var inte vi. Vi kan inte föreställa oss hur det är att åka runt med sin fru i en kista och leta efter sina små söner. Eller hur det känns för mamman som sitter här i Sverige och beskriver hur det var som olja mellan fingrarna när hennes bebis gled henne ur famnen där i vattnet.

Vi vet inte hur det är.

Ändå. Det går inte att värja sig. Mot mammorna i Sudan har jag värsta skyddet. Det är så långt bort, det finns inget snorkelparadis i Sudan och mammorna där påminner inte alls om mig. Det är mitt rasistiska skydd det. Visst, där kan säkert kvinnor också berätta om hur det känns att se sitt barn dö, långsamt, svältandes ihjäl i famnen. Jag skulle gråta och förbanna men jag skulle inte vara med och skänka 300 miljoner kronor, för det kunde inte varit jag. De saknade bebisarna på bilderna i tidningarna just nu, påminner om min dotter, här hemma i vårt pytteland.

Jag kan knappt somna på kvällen för jag försöker förstå hur det känns fast det aldrig går. Jag undrar hur man går vidare. Jag ser pappor på bild som söker efter kvarlevor, med bestämda miner, blåslagna, tvättar såren i whisky. Biter ihop och ser starka ut. Hoppas någon fångar dem när de faller igenom. När de inte orkar vara våra hjältar längre. Hur går man vidare sen? Hur går mammorna vidare, undrar jag. Hela moderskapet går ju ut på att vi blir matade med att vi är bäst lämpade på att ta hand om våra barn, skydda våra barn från alla faror.

Hur överlever en mamma att bebisen gled ur famnen? För visst var det fler kvinnor än män därnere som i flodvågens ögonblick satt och lekte med sina bebisar. Hur ska någon kunna förklara att det inte var deras fel när vi lärt dem att barnen är deras ansvar? Å andra sidan, hur läker en pappa som alltid lärt sig att han minsann ska skydda sin lilla familj?

Jag går till nyhetschefen och säger att jag hoppar över min krönika i morgon. Jag vet inte vad jag ska skriva, eller jo, jag vet, men det känns fel. På något fuckat sätt känns det som om jag tränger mig på. Samtidigt - skriver jag om något annat framstår jag bara som en jävla idiot. Klaga på utvik eller någon sån skit medan pappan från Gotland åker runt och letar efter sina söner, fy fan. Klagade på utvik under kriget i Afghanistan gjorde jag nog i och för sig. Men det var också så långt bort. Det blir väl aldrig krig här i Sverige? Nyhetschefen säger: "Jag kan inte tvinga dig att skriva..."

Men hon säger också att hon tänker på det som hänt hela tiden.

Jag med, erkänner jag. Och den krassa sanningen är att det kunde varit jag. Och du. Och alla vi andra. Vi hade bara en jävla tur. Så nu håller vi händer och betalar tillbaka. Så funkar livet och det kan man analysera sönder hur bra eller dåligt det är och vad mammorna i Sudan tänker nu eller om det inte är sjukt att fattiga thailändare hellre hjälpte turister än sina egna familjer efter katastrofen eller att sjukhusen rapporterades prioritera skadade turister. Men det spelar ingen roll just nu. Sen kommer det kanske att göra det. När vi vågar vända på det lite mer.

För just nu betalar svenskar tillbaka för gästvänligheten. En miljonär har åkt ner med en kappsäck fylld med pengar som han delar ut. Han köper moppar till två thailändska kvinnor som mist allt och vill ta sig till en annan del av Thailand. Andra delar ut kläder, vatten och mat. Hugo, 7 år, som överlevde katastrofen, ska samla in alla sina urvuxna kläder och ge till thailändska barn som förlorat sina hem och ägodelar. Och i huvudet mal samma fråga: Vad är priset på tur? Vad är priset för att det inte är min dotter, med spänne i håret och nallebjörn i famnen, på de saknades uppslag i kvällstidningen?Det var inte vi. Vi kan inte föreställa oss hur det är.

Belinda Olsson