Vill du dö för Sverige är du dum i huvudet
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-04-02
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Skulle du dö för Göran Persson? Skulle du döda för Leif Pagrotsky? Skulle du skicka i väg robotar för att bomba sönder ett bostadshus i en främmande stad i kungafamiljens namn? Är du beredd att offra ditt liv för ditt land? I så fall är du dum i huvudet.
Det är en sak om din granne haft ihjäl din familj.
Då förstår jag om du lägger dig i skyttegraven och struntar i konsekvenserna. Men om du utbildar dig till att soldat, lär dig att döda och är beredd att offra ditt liv för ditt land så är det något fel på dig.
Jag tänker på det där jag sitter som alla andra just nu och zappar mellan olika kanalers kameravinklar på samma blodiga krig.
Jag ser bilder på några män och någon kvinna, amerikanska och brittiska soldater, tillfångatagna av irakiska soldater. Har ni tänkt på hur unga de ser ut? Nästan som om de just lämnat puberteten bakom sig eller tagit studenten. De stirrar förvirrat omkring sig, ser rädda ut, vet inte var de är, kommer kanske inte ihåg vad det var de skulle göra? Fast jag har ju ingen aning om vad de tänker på för att inte bryta ihop men jag tänker att varför riskerar de sina liv? För vad?
Hur kan det vara värt det?
De amerikanska soldaterna skiljer sig i och för sig från till exempel de brittiska på så
vis att de har ett 11:e september i bagaget. Och en enorm patriotism. De är uppfostrade i det land där en president
en gång uttalade den
klassiska frasen: "Fråga inte vad ditt land kan göra för dig, utan vad du kan göra för ditt land."
Jag bodde ett tag i USA och jag tyckte att det var roligt att bo i USA. Jag skulle gärna bo där någon gång igen. Men jag har aldrig förstått hur den nationen har kunnat livnära myten om det fria landet och "the freedom of speech" som de slår sig på bröstet med. Så fritt är det inte.
Vissa människors åsikter
har alltid jagats med blåslampa
i USA, då kommunism till
exempel, nu icke-patriotiska åsikter.
Abortanhängare skjuts ihjäl och journalister kan få sparken om de rapporterar på ett ickepatriotiskt vis. Jag vet att många svenska ledarskribenter runkar till amerikanska nationalsången. Men de lever även de på en lögn, de inser helt enkelt inte att USA måste vara ett av de svåraste länderna på jorden att tänka "fritt" i - i praktiken.
I går var det ett uppslag I Expressen med amerikaner som mist anhöriga i kriget. Sayne Suarez har mist sin man i Irak-kriget. Sonen Erik, 16 månader, har mist sin pappa.
Hon säger: Han dog när han försvarade oss och alla andra. Jag älskar honom och är stolt över honom.
Hennes man och fadern till hennes barn kommer aldrig igen. Han är död och hon är stolt över att han försvarade USA:s heder. Hur stört är inte det?
Luke Allsopp är också offer för Irakkriget. Han dog med heder, menar systern Nina.
Man dör inte med heder i krig. Man
dör i en sörja av blod och elände, krossade ben och skallar. Man dör ovärdigt och ensam.
Alla människor
är så klart kapabla att döda. Det finns säkert krafter i mig som skulle kunna släppas loss om någon gjorde min familj illa, eller
om någon försökte döda mig. Men skulle jag döda för mitt land? Skulle jag dö för en diktator, president, en statsminister eller en kung? Skulle jag skjuta ihjäl civila män, kvinnor och barn för politik? Skulle jag döda för Göran Persson? Inte en chans.
Och ju mer jag stirrar på de här soldaterna som fladdrar förbi i olika nyhetssändningar, desto mer vill jag höra dem tala, men de talar inte i krig. De krigar. Jag vill veta efteråt, jag vill se dokumentärer om soldaterna - när de kommer hem. Var det värt det?
Och jag vill veta om änkorna fortfarande uppskattar "den heder" med vilken deras män dog, om si sådär ett år.
Och jag vill veta - skulle Bush eller Blair dö för deras skull?