Jag håller på att bli en naiv bondlurk
En gång i tiden arbetade jag på tidningsredaktion, inte som nu i hemmets förnäma avskildhet. På den tiden hände det att läsare slog en pling. En hyfsad andel av dem hade samma synpunkt: ”Varför skriver ni aldrig om goda nyheter?”
På detta gav man artigt svar: När saker går som de ska är det ingen nyhet. En god nyhet för den ene är en dålig nyhet för den andre. Att bara skriva glada tillrop, blir olidligt käckt.
Sedan lade man på luren och utbytte menande ögonkast med sina ärrade arbetskamrater: ”Jaha, ännu en naiv bondlurk.”
Jag påstår inte att de där svaren var innehållslösa. Det finns ett skäl till att världslitteraturen är full av livfulla beskrivningar av helvetet, men att de flinkaste av poeter får något svävande över gåspennan när det är dags att måla upp himlen. Det är en fråga om dramaturgi. Men med det sagt och på några års avstånd hör jag mig själv allt oftare sucka över tidningen eller till radion.
Kan inga nyheter få vara goda nyheter?
Nu i veckan sändes ett Ekoinslag om apoteken. Monopolet är borta, det poppar upp apotek både här och där och har man ont
i huvudet räcker det med att gå till närmsta kiosk. Men det här inslaget handlade inte om det. Det handlade om personer med psykiska problem i behov av särskilda mediciner. Alla apotek har inte alla mediciner och det finns ännu inte en gemensam databas, som gör att ett apotek kan kolla om ett annat har den medicin som saknas.
Det har därför hänt, berättade reportern, att personer med psykiska problem har blivit utan medicin. I åtminstone ett fall hade följden blivit akut tvångsvård.
Det här är förstås inget att vifta bort. Det krävs ingen helgonlik förmåga till empati för att begripa att en psykiskt sjuk person kan ha svårt att själv leta upp sin medicin. Men vågar man möjligen antyda att det är en detalj, om än en allvarlig sådan, i sammanhanget?
Jag har börjat förstå de naiva bondlurkar som brukade ringa mig. Möjligen är jag på väg att förvandlas till en naiv bondlurk själv. Det är en fråga om proportioner. Om att inte ständigt, i alla lägen, göra den negativa detaljen till huvudsak. Om att åtminstone i förbifarten nämna helheten, även om den på det stora hela råkar vara positiv.
Om du sitter på en redaktion vill jag bara säga grattis. Snart ringer jag dig och utvecklar resonemanget.