Tystnad när kampen mot abort börjar likna terrorism
Det har varit märkligt tyst om det politiskt motiverade attentatet mot RFSU i helgen.
Varför säger inte ledarskribenter, debattörer och kolumnister ett pip då kampen mot den fria aborten börjar anta formen av terrorism?
I söndags kastade tre maskerade personer in en rökbomb i en lokal i Stockholm där RFSU och tidsskriften Ottar uppmärksammade att det har gått 40 år sedan Sverige stiftade lag om fri abort.
De skrek något ohörbart och försvann sedan springande från platsen.
Drygt 30 personer, varav flera barn, befann sig i lokalen. Fler av dem chockades. De var alla tvungna att ta sig genom röken för att komma ut i den friska luften.
En tioårig flicka fick svårt att andas och fick hjälp av räddningstjänst på plats och kördes hem i ambulans. Dessbättre skadades ingen allvarligt.
Poliser som kom till platsen bedömde attentatet som politiskt motiverat. Det finns fog för det antagandet. Det finns också skäl att tro att det var högerextremister som slog till.
Tokvänstern har inga invändningar mot rätten till abort och våldsbejakande islamister är mest inne på jihad i länder långt bort.
Svenska nazister, däremot, hade flera dagar hetsat på sina pöbelsajter mot de "sjuka människor" som arrangerat en "bisarr festival". I kommentarfältet hos en av dessa publikationer fantiserade rent av en anonym skribent om att slänga in just en rökbomb.
Efter attentatet var stämningen i denna internetmiljö euforisk. "Underbara nyheter. Jag hyser ingen sympati för nekrofiler i RFSU som hyllar massmordet på vita barn".
En ledande nazist hoppades att rökbomben är starten för "en mer aktivistisk och konfrontativ reaktion mot det krig mot verkligheten som pågår" och en talesperson för den rasideologiska organisationen Nordisk ungdom gladdes över att "det faktiskt finns ett abortmotstånd i Sverige".
Vi befinner oss i en tid med mörka skrymslen. En tid där riksdagens tredje största parti vill sänka gränsen för fri abort, nystartade Kristna värdepartiet har begränsning av aborträtten som prioriterat mål och kristdemokraterna vill att landstingen lokalt ska få bestämma om barnmorskor ska ges möjlighet vägra att utföra aborter.
Är detta motstånd på väg att kompletteras med en ny dimension, det politiska våldet? Ett attentat är inte tillräckligt för att slå fast att det ligger till på det viset, men de i övrigt dystra tendenserna i samhället inger oro.
Det finns skäl att, som skribenten Isobel Hadley-Kamptz gjorde på twitter i går, fråga sig varför det är så tyst i de stora tidningarna om en aktion som uppenbarligen genomfördes för att skrämmas och därmed bär ett av terrorismens kännetecken.
Visst, de stora drakarna uppmärksammade rökbomben, men endast som nyhet. Diskussionen i övrigt har förts på mindre sajter som Feministiskt perspektiv, Politism och Expo.
Var håller de ledande mediehusens ledarskribenter, debattörer och kolumnister hus?
Jag tror inte att de uppfattar attacken som en bagatell. Abortmotståndet debatteras normalt ganska flitigt. Jag tror att det handlar om att det bara finns utrymme för ett ämne åt gången.
Det offentliga samtalet präglas just nu av volymer i migrationen, extraval och påfallande flitiga försök att ge motståndare skulden för det parlamentariska kaos som råder.
Det är undermåligt. Attentatet i söndags var ett allvarligt politiskt dåd och en attack på demokratin som måste diskuteras.
Fotnot: Även skribenten Malin Ullgren har i en kolumn i Dagens Nyheter i dag uppmärksammat attentatet.