Klasskampen blir nästa dokusåpa
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-01-16
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
D
e tackar ja till en inflyttningsfest i en trea på Östermalm, överklassens fäste i Stockholm. De går dit och får ett glas vin av värdinnan och då kläcker en av dem kommentaren: Fin lägenhet, men här skulle du ju kunna gömma flyktingar.
Värdinnan blir helt paff och vet inte vad hon ska säga. För sent kommer hon på att hon borde viskat att "de ligger i kakelugnen".
Denna brist på självdistans kan jag inte förstå mig på. Eller som hur kan Mikael Damberg uppmana ungdomsförbundet att rösta på Jan Emanuel i Robinsonfinalen? Varför? Som ett led i klasskampen eller för att stärka sossarnas fäste i Stockholm. Hahaha. Jag ser framför mig, med tanke på "partiets" starka sammanhållning, hur SSU:s broilers bänkar sig vid telefonen i sina vardagsrum i sina lägenheter, villor och radhus och röstar på en dokusåpa vilket de aldrig gjort tidigare. Eller som Ann Charlott Altstadt som skrev en krönika i LO-tidningen: "En bekännelse. Jag röstade en så där sju gånger på Jan Emanuel i Robinsonfinalen och det av klasshat. Jan Dinkelspiel verkar vara en trevlig kille men måste överklassen vinna jämt? Någon gång får det vara arbetarklassens tur."
Skaffa lite perspektiv, ni är inte städerskor från Rinkeby som tvingas skura Jan Dinkelspiels pojkrum. Robinson är ett underhållningsprogram, inte ett val. Det spelar ingen roll vem som vinner för ingen av dem har jobbat ihop pengarna, de har befunnit sig på en öde ö framför tevekamerorna i en månad och månadslönen är en miljon kronor, precis som för Ericssondirektörerna som skor sig på sina anställdas bekostnad. Som tur är besinnar sig Altstadt och skriver att "Det är klart att varken Expedition Robinson eller Riksdags-Robinson handlar om klasskamp, snarare om att få journalister att skriva om en så mycket som möjligt".
Jag upplevde mitt eget klasshat när jag bodde andra hand på Östermalm en kort period. Jag upplevde att mina fördomar mot överklassen som självutnämnd, så väl som av samhället utvald, elit visade sig stämma i många fall men sedan insåg jag också att jag är patetisk om jag ska klasshata när jag nu tillhör en klass som andra kan hata lika mycket, hänger ni med?
Återigen - perspektiv please. Och Robinson är inte forumet att förändra världen.
Och varför går man på en fest på Östermalm om man står och retar upp sig på att värdinnan inte gömmer flyktingar? Drömmer man då själv innerst inne om att äga den fina trean och tycker att man skulle passa på en divan framför den öppna spisen. Kanske finns det ett par små små flyktingar i bilden, men de får sitta på toaletten.
Denna duktighet, detta jag-är-godare-än-vad-du-är-syndromet verkar tyvärr ofta kunna spåras till den rödfärgade sektorn så att säga. Bland dem som strävar efter jämlikhet och jämställdhet och kollektivt ansvar, och det är bra i sig men måste det innebära att man saknar humor eller distans?
Måste det betyda att man är så allvarlig att man inte klarar av att titta på Robinson utan att det blir en politisk kamp och ett mycket stort ställningstagande?
Jag tror i och för sig att många röstade på Jan Emanuel just för att man ansåg att Dinkelspiel redan hade sitt på det torra (typ 14 miljoner på banken) och det argumentet kan jag köpa. Det är logiskt i sig. Men lika logiskt är det med kidsen som röstar i Baren, på Jokkmokk för att han var snygg eller på Meral för att hon var kaxig. Det är när man börjar blanda in klasshat och den stora politiska kampen som det blir lite för mycket. Men det är humor i och för sig. Jag ser fram emot Jan Emanuels personvalskampanj. Han hamnar säkert i riksdagen. Inte på grund av klasskamp utan för att alla känner igen honom från Robinson. Så kanske är det i slutändan jag som har fel. Politik är underhållning och nästa dokusåpa heter Klasskampen?