Alla vill smiskas av teknik-ideologerna
Det finns en kolumnist – jag kommer, handen på hjärtat, inte ihåg vad han heter – som uppenbarligen är inhyrd av en alldeles vanlig dagstidning för att skriva om nya, fräsiga saker på ett alldeles särskilt sätt. Ni känner antagligen igen sättet. Det är en korsning mellan grabbig detaljnördighet, halvakademiska låneord och väckelsepredikant med ett horn i sidan till församlingen.
Texterna börjar med Apples nya läsplatta, eller en ny form av ”sociala medier”, eller det senaste online-spelet. Han kanske gillar, eller ogillar.
Oavsett vilket kommer snart en referens till någon amerikansk nätguru, eller forskningsgrupper vid världsledande universitet. Kontentan är alltid densamma: världen förändras skitsnabbt. Allt är annorlunda. Fatta eller dö.
Den irriterade undertonen avslöjar att kolumnisten i fråga, om han tvingades satsa något så omodernt som pengar, skulle sätta hela klabbet på att det blir dö, snarare än fatta.
Jag förstår precis hur det gick till när han fick sitt utrymme. Det började på konferens av ett slag som jag själv suttit med på. Där sitter ett gäng medelåldriga redaktörer. Kanske någon gisslan strax över tjugo, som i kraft av bristande erfarenhet antas veta hur morgondagen ser ut. Atmosfären är påtagligt nervös, på samma sätt som när man nojar över om man drog ur strykjärnet eller inte, innan man gick hemifrån. Men de här människorna nojar över att någon ska dra ur deras kontakt. De känner sig mossiga. De är överväldigade av känslan att inte fatta. De tror inte på sitt eget arbete, de tror inte ens på tidningar och just därför är de villiga att tro på vad som helst. Och vem som helst, som verkar veta.
In kommer vår kolumnist.
Det jag alltid undrar är om någon läser dessa kolumner. Jag skulle begripa om de trycktes i tidningens personalblad eller en branschtidning, där andra redaktörer som inte heller tror på sig själva, sitt arbete eller sin tidning, kunde njuta av att få smisk av en sträng teknikideolog. Men varför skulle det vara det minsta intressant för vanliga läsare?
Sedan slår det mig att dagstidningsredaktörer kanske inte är så speciella.
Läsekretsen kanske är full av andra yrkesgrupper med lika uselt självförtroende. Och framtiden därmed full av beskäftiga visionärer.
Å, herre Gud.