Jazztobak är visst viktigare än idéer
Jaha, grattis Vargas Llosa.
Ett tankeexperiment: föreställ er att det publiceras lika många artiklar och lika många radio- och tv-inslag om Vargas Llosa som nu, men att de ser helt annorlunda ut. Föreställ er att de endast och uteslutande handlar om pristagarens eventuella fortkörningar, lägenhetsaffärer, städhjälp, deklaration och erfarenhet av narkotika.
Om själva författarskapet inte en rad.
Medge att ni skulle undra om inte tomtarna från journalisthögskolan slutligen hade vaktparadat över vansinnets brant. Om det rörde sig om att lagerkröna en styckmördare, vore det väl en sak. Men fortkörningar? Gått mot rött? Och förresten, om det verkligen rörde sig om en styckmördare, skulle det inte bli ännu mer intressant att läsa om själva författarskapet?
Men nu tänker jag på ministrar, inte författare.
Ministrar är inga nobelpristagare, jag vet. De flesta av dem läser inte ens nobelpristagare. Och deras roll är förstås en helt annan. De är ansvariga för att Styra Landet. Hålla I Rodret. De är Makten. De lägger fast vad vi tvingas hålla oss till och då är det minsta man kan kräva att de själva håller sig till det som redan är fastlagt. Jag begriper invändningarna.
Det jag inte gör är att köpa invändningarna.
Det är möjligen rörande naivt, men jag tänker mig att de flesta som ger sig in i politiken, dels gör det därför att de har någon slags idé om hur samhället borde se ut. Idén är kanske bra, kanske dålig. Den kan vara luddig eller skarp. Men jag tror den finns där. Och jag kan inte låta bli att tycka att det är en aning märkligt att ingen verkar bry sig om vad det är för idéer som har basläger i nya ministrars skallar. Varför denna outtalade överenskommelse om att just det är fullständigt ointressant? Varför är det med självklarhet mer intressant om en minister någon gång har trängt sig i apotekskön?
Av allt att döma tycker till och med statsministern att tv-licens och jazztobak är det viktigaste han kan förhöra blivande ministrar om.
Det här kanske låter som en vädjan om att vara snällare i granskningen av ministrar. Det är det inte alls. Det är motsatsen. Vi låter nya ministrar komma undan med att bikta sig om att de har cyklat utan lyse. De tvingas aldrig redogöra för sina idéer. Tänk om de inte har några?