Låter du som en mistlur – skriv en bok i stället
Det finns författare som skriver så änglarna gråter av hänförelse. En del av dem är dessutom välsorterade som Harrods i skallen. Men så öppnar de käften och plötsligt gapar hyllorna tomma. Eller ännu värre: hyllorna fylls av bilhorn och leksakstrumpeter, pruttkuddar och mungigor.
De har helt enkelt rösten emot sig. Kanske är den extremt pipig. Kanske idisslar de fram stavelserna långt bak i svalget.
Man vill gärna försöka snacka sig runt detta, för det är naturligtvis pinsamt. Pinsamt för oss som lyssnar, alltså. Skulle man vara en så lågpannad kretin att man lägger större vikt vid hur en röst låter, snarare än vad en röst säger?
Jovisst, när rösten är tillräckligt dråplig. Vi är människor.
Antagligen är de flesta – vad ska vi kalla det? – röstutmanade medvetna om sin egenhet. Förhoppningsvis har de slutat tänka på saken. Kanske har de lärt sig att folk vänjer sig ganska snabbt.
Det har de rätt i. Till dels. Om Fredrik Reinfeldt lät som Refaat El-Sayed. Tror ni att han skulle ha blivit statsminister? Eller om ni fick möjlighet att resa knappa tvåtusen år tillbaka i tiden, hamnade vid en kulle i Galileen och där stod en man. ”Allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem”, ropar han. Med Anitra Steens röst.
Det är möjligt att det lät precis så och gick bra – om man nu kan säga att det gick bra för Jesus – ändå. Likväl är jag rätt säker på att varje regissör som gjorde film på Nya Testamentet och röstsatte Jesus med Anitra Steen, snarare än med Morgan Freeman, skulle föranleda steningens renässans i den judisk-kristna världen.
Rösten spelar roll.
Vackra människor, har vi hört, är mer framgångsrika än vi som ser halvtaskiga ut. Varför skulle inte detsamma gälla röster? Alla är ju inte författare som kan skriva ned sitt budskap.
Tänk om vi har gått miste om några riktiga godbitar, tappat ett par rejäla utvecklingssprång, bara för att de som hade idéerna lät löjliga?
Inte ett stort samhällsproblem? Kanske. Men låt mig bara påminna om att orättvisan är dubbelsidig.
Världen är full av diplomerade fån. De kan varken skriva, tänka eller på annat sätt bidra till att skingra tristessen på den här planeten.
Men de har tilldelats fantastiska, varma, förtroendeingivande röster. Och nu sitter vi här.