Man ska inte slå på den som redan ligger
Håkan Juholt ligger men åker på stryk igen i boken om hans korta tid vid makten.
Det är smärtsamt att bevittna. För alla.
Håkan Juholt kan skriva, inte tu tal om saken. Hans artikel på Aftonbladet/Kultur är på många sätt ett mästerstycke. Utsparkad som partiledare i januari 2012 liknar han sig själv vid en död tjur som släpas ut med traktorn efter tjurfäktningen medan publiken applåderar matadoren.
En dramatisk bild. Ett tankeväckande bildspråk som ger en aning om vilken smärta Håkan Juholt känner för det han fick utstå.
Håkan Juholt var ingen bra partiledare. Han hade inte ens förutsättningar att bli det. För att lyckas med ett sådant uppdrag måste man vara mer än ideolog och tala väl. Man måste omge sig med slipade medarbetare och själv ha en inte föraktlig strategisk ådra.
Det senare besatt inte Juholt. Och han har förmodligen själv levererat den bästa analysen av varför. I Sveriges radio en tid innan han ens var påtänkt att bli S-ledare svarade han så här på frågan om han kunde tänka sig att ta över efter Mona Sahlin:
– Absolut inte, jag är inte en sån person. Jag är alldeles för yvig, ostrukturerad. Jag har inte en personlighet som passar för ett så ledande uppdrag. Det vet jag, jag känner mig själv väldigt väl. Jag ser det som helt otänkbart.
Det var fel att föreslå Juholt som partiledare. Det var fel att välja honom. Men den som får betala priset av att det dramatiska, och fortfarande stundtals obegripliga, valet är framför allt Håkan Juholt.
Det är säkert inte hans gode vän Daniel Suhonens avsikt med boken ”Partiledaren som klev in i kylan”. Men att resultatet blev att Håkan Juholt tillfogades ytterligare skada behöver ingen betvivla. Själv formulerar Juholt det så här i artikeln på Aftonbladet/Kultur:
- Det är en smärtsam bok att läsa, för mitt parti i allmänhet och för mig i synnerhet.
Efter den misslyckade utnämningen skulle man kunna tänka sig att Socialdemokraterna skulle ha tagit hand om Håkan Juholt. Det var ju trots allt valda ombud för detta partis 90 000 medlemmar som utsåg honom. Trots att förutsättningarna för att det skulle vara ett lyckat val saknades.
Men i stället har Socialdemokraterna behandlat honom illa. Riktigt illa till och med.
Bara någon vecka efter Stefan Löfven efterträdde Juholt som Socialdemokraternas ordförande lovade han Juholt ett framträdande jobb.
- En person med en sådan kaliber måste partiet ta tillvara, sade Löfven i en intervju i Östran, den tidning som Juholt är tjänstledig från sedan tjugo år tillbaka. Löfven tillade ”det är resursslöseri att inte göra det”.
Knappt ett år senare blev Håkan Juholt suppleant i riksdagens kulturutskott.
I somras intervjuades Juholt i samma tidning. Han sade då att han gärna skulle vilja bli kulturminister efter valet under förutsättning att Socialdemokraterna vann.
Det blev han inte. Juholt fick fortsätta som suppleant i kulturutskottet till 2018.
Segraren skriver historien, påpekar Håkan Juholt i sin artikel. Det är sant.
Suhonens bok var tänkt som ett försvarstal för Håkan Juholts idéer. I stället blev den en påminnelse om hans turbulenta, rekordkorta tid vid makten. Den som betalar för det är varken Daniel Suhonen eller det socialdemokratiska partiet. Det är Håkan Juholt.
Hans smärta är lätt att förstå.