Vad tänker regeringen göra åt gängmorden?
Regeringens nya kriminalpolitik är inte fullt så eländig som det fanns skäl att befara.
Vettiga förslag saknas inte, men naturligtvis återfinns även dumheter som inte åstadkommer någonting annat än att undergräva rättssäkerheten.
De senaste fyra månadernas politiska röra har fört det goda med sig att nationen sluppit nya lagar som i bästa fall är meningslösa och i sämsta och troligaste fall bara leder till elände.
Ta bara alliansens försök att med benäget bistånd av socialdemokraterna försöka göra livstid till normalstraff för mord.
Lagstiftningsprodukten blev så usel att det snarare blev svårare för de stackars domstolarna att utdöma lagens strängaste straff och efter att Högsta domstolen satt ner foten tillsattes under generat politiskt harklande snabbt en ny utredning.
Inte nödvändigtvis rätt väg
Men nu är som bekant ett nytt styre på plats och i sin regeringsförklaring i går luftade statsminister Stefan Löfven en del kriminalpolitiska förslag.
Här återfanns en del till intet förpliktande luft - alla från socialliberala europeiska politiker till hårdföra diktatorer torde kunna skriva under på att "kriminaliteten ska bekämpas med samhällets fulla kraft" - samt en del gammal skåpmat.
10 000 nya polisanställda, för att ta ett exempel, är ingen nyhet. Det är inget större fel på förslaget, myndigheten behöver fler poliser och experter, men jag saknar tankar om hur flykten från yrket ska bemötas.
Att ersätta erfarna poliser med gröngölingar är inte nödvändigtvis rätt väg att gå.
Löfven påpekade också att ny lagstiftning om datalagring är på gång. Inte heller det kommer som en blixt från klar himmel.
Poliser och åklagare har skrikit i högan sky om detta sedan EU-domstolen i december 2016 underkände det breda sparandet av uppgifter i mobil- och internettrafiken i Sverige och ny utredning tillsattes för två år sedan.
Resultatet har blivit en lag som Datainspektionen anser är för vidsträckt för vad ett demokratiskt samhälle kan acceptera och som Säkerhetspolisen inte tycker är tillräcklig.
Hur vi än vrider och vänder på det tycks det med andra ord inte finnas anledning för politiskt skryt i sammanhanget.
Att ofreda en person sexuellt är olagligt. Nu ska beteendet bli ännu mer olagligt genom att grovt sexuellt ofredande införs som brottsrubricering.
Nu är det ju inte så att gärningspersoner i dag frikänns om ofredandet är grovt, men få saker fyller politiker med så djupt obehag som misstanken att konkurrerande partier har kommit på någonting som väljarna kan tänkas uppskatta och just denna idé är stulen av Moderaterna.
Det är glädjande att höra Löfven säga att brottsbekämpningen måste starta "i striden mot fattigdom och segregation".
Du vinner inga val på den sortens påpekanden. Dessutom kräver insatserna någonting så oglamoröst som uthållighet och långsiktighet. Men en kriminalpolitik som utelämnar den dimensionen är en oseriös kriminalpolitik.
Uselt förslag om kronvittnen
Regeringen satsar på fler fältarbetare och områdespoliser. Utmärkt. Dessutom införs ett nationellt exitprogram för personer som vill lämna kriminaliteten. Sådana finns redan i de större städerna, men har inte fungerat så bra som de skulle kunna göra.
Direkt uselt är förslaget om kronvittnen. Den som är misstänkt för brott kan komma lindrigare undan genom att skvallra på andra. Vem som helst begriper att en sådan ordning ger anklagade brottslingar ytterligare en anledning till mer eller mindre fantasifulla utpekanden av andra.
Detta kommer domstolarna att ha i åtanke, varför ett sådant vittnesmål kommer vara av begränsad betydelse. Med andra ord symbolpolitik.
"Samhället är alltid starkare än gängen", slår statsministern fast. Det har han förhoppningsvis rätt i, men några kronvittnen kommer inte att rå bukt på den organiserade brottsligheten.
Och det är just detta som är det stora problemet med detta kriminalpolitiska program. Gangsters skjuter ihjäl varandra i allt större utsträckning på gator och torg och gärningsmännen blir bara yngre och yngre.
Hur ska denna oacceptabla situation hanteras? Löfven duttar hit och dit och får inte mycket konkret sagt.
Frågan är komplex och jag överlåter åt andra att kräva detaljerade åtgärdsprogram. Men någon form av vision, helst innehållande substans, är det minsta vi kan begära av en regering.