Bilnasarna garvar säkert fortfarande åt Range Roger
Man borde ha lärt sig: det svävande tonfallet, den flackande blicken, det torrklibbiga leendet. Men nu hade jag ju tagit mig ända till Göteborg och att åka hem igen utan ...
Nä.
Under tre korta år hade jag en bil som var alldeles ny när jag fick den. Man behövde inte göra någonting. Inte ens mumla en bön till Sankt Kristoffer, alla förares skyddshelgon, innan man vred om nyckeln. Den bara gick.
Jag kände mig nästan lurad. Eller åtminstone som om jag kostat på mig en utsvävning de skulle ha dragit sig för i Sodom och Gomorra. Så när kontraktet löpte ut blev det begagnat igen. Som alltid började det på mejl.
Jag ska inte dra hela historien. Låt mig bara konstatera att jag har mig själv att skylla. Först försökte nasaren låtsas att min problemfria nybil inte var värd ett skrutt i inbyte. Sedan tog det tre veckor att måla över några stenskott. Men jag hängde kvar.
Jag sade ju att jag har mig själv att skylla.
Det är 47 mil till Mölndal och när jag kom fram fick jag en kopp automatkaffe. Det var bråttom att skriva under. Först därefter kom nasaren på att min nya rishög inte var besiktigad. Men jag hängde kvar. Försökte muntra upp mig med lite lunch.
Låt mig i det här sammanhanget skjuta in att Mölndal antagligen inte är en av gastronomiska akademiens favoritorter.
Bilen kom tillbaka med en tvåa. Defekt dragkrok. Både jag och nasaren såg dessutom att tanklocket glappade som en oreglad logdörr, men han bet sig i läppen och tittade åt andra hållet. En vesslelik medhjälpare strök samtidigt runt bilen och försökte dölja att reservhjulet låg löst i skuffen, i brist på upphängningsanordning.
Men jag hängde kvar.
”Det där fixar vår verkstad i Uppsala. De slår dig en pling så snart delarna kommit. Inga problem.”
Det är en månad sedan nu. ”Inga problem” var det sista jag hörde av bilnasarna oavsett län.
Bilens förre ägare måste förresten heta Roger. Han måste också vara infödd göteborgare. När jag kom hem upptäckte jag att det stod RANGE ROGER, inte RANGE ROVER i aktern. Det garvar bilnasarna säkert fortfarande åt, över automatkaffet.
Men jag har mig själv att skylla. Och, vet ni, det märkliga är att jag hänger kvar. Jag är rätt nöjd. Det är något som saknas med en bil, om man inte känner sig lurad på det gamla hederliga sättet.