Den enda som är konsekvent är Alf Svensson
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-08-14
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Fria moderata studentförbundets kampanjbild består av en naken Göran Persson, tillhörande text beskriver hur onda GP och sossarna är. När det pratas om politik handlar det alltid om hur ädelt dess väsen är, hur fantastiskt det är att man kan jobba ihop mot gemensamma mål och verkligen uppnå något genom det vi kallar politiskt arbete. Man ska vara tacksam att man lever i en demokrati och får möjlighet att rösta på fria politiker. För politik - mot en bättre värld helt enkelt.
Men Fria moderata studentförbundet visar upp den mest sanningsenliga bilden av vad politik symboliserar för mig i valtider. För mig är politik visserligen det ovan nämnda också. Det är verktyget som vi alla använder i vår vardag för att förändra världen, kommunen, byn.
Men i valtider är det som om allt det sköljs bort av en stor våg av gegga. Politik blir falskspel, de egoistiska partiledare som älskar att stå i centrum blir extra tydliga, trams i valdebatter (du är dum, nej, du är dummare och så vidare) och publikfrieri för att vinna röster. Det är strategier och hårt kalkylerande ("vill ni att jag ska vara feminist, eller kanske queer? Javisst, då är jag det". Den enda som egentligen är konsekvent är Alf Svensson. Honom vet man var man har).
Det är löften som faller som snöflingor omkring oss för att sedan upplösas i solskenet. Valkampanjer lockar fram det sämsta i politikens väsen anser jag.
Jag har ännu inte kommit över den hemska valdebatten mellan Bo "Skatter" Lundgren och Göran "Allsmäktig fader" Persson. Det var en likvaka och ett skådespel i vem som kan skylla över mest skuld på den andra. Lite som en vårdnadstvist.
För ett tag sedan var jag jury i en debattboxning på Arvikafestivalen som Riksteatern/Jam anordnade. Dogge var domare och två och två möttes debattörer i en boxningsring med endast några minuter på sig att debattera.
Publiken fick ställa frågor, bua, hurra och påverka domaren att blåsa av matchen om de tyckte att den var dålig. Debattörerna var modiga och de sa fel, började om, blev upprörda, lugnade ner sig - framför allt ägnade de sig mer åt saklig debatt än vad jag sett politiker göra.
Enda gången det blev väldigt fula personangrepp var faktiskt när två ungdomsförbundspolitiker möttes. Publiken la sig i allt, klappade fram, buade ner. I det där varma svettiga tältet blev stämningen nästan religiös. Det kändes på "riktigt" hur klyschigt det än låter.
Det skulle behövas mer sådant i storpolitiken. Något jävla mänskligt. Vad klappar där bakom den röda klänningen? Hur känner sig slipsknuten när mörkret sänker sig? Vad vill de egentligen säga om inte pr-guruerna stod backstage? Hur låter de när de inte TALAR?
Jag vill se partiledarna debattera med människor av kött och blod, inte politikerbroilers som övat in frågor framför spegeln eller mätta politiska reportrar. Låt människor få komma och debattera med dem, ställa vilka frågor de vill, bua när de vill, klappa när de vill. Direktsänd det i tv.
För så är det för mig i alla fall. Att rösta är inte noga kalkylerat efter att ha studerat allt som partierna någonsin sagt. Det är sakfrågor, det är känslan för hur en politiker beter sig, sättet att bemöta någon som är arg, en röd tråd - inte hur deras budgetsatsningar ser ut.
Till sist undrar jag bara: varför heter det "soffliggare" när man väljer att inte rösta? Som att förklaringen skulle vara att man är lat (och kanske dum). Jag förstår inte hur det kan anses som så förfärligt att inte rösta. Man har väl sina skäl. Rotlöshet, utanförskap. Man känner inte igen sig.
Eller hemska tanke - att man tycker att (parti)politik är skittråkigt och inte bryr sig alls hur det går. Ja buhu hemska tanke, tänk att det finns något så provocerande som människor som helt enkelt inte bryr sig. Låt människor få komma och
debattera med dem, ställa
vilka frågor de vill, bua när de vill, klappa när de vill.