Glamourtjejernas svek är lika naket som ditt
Det första som slår mig är avståndet.
Så enkelt det är att hånflina åt det hörn av verkligheten som skildras i Aftonbladets eminenta artikelserie ”Flickorna från Stureplan”.
Så enkelt det är att rynka på näsan åt dessa vackra flickor som kommer till Stockholm med en dröm om att bli något.
Kända, kanske.
Sedda.
Och så slutar det i stället i snudd på obefintliga underkläder på någon av killtidningarnas krogturnéer, med drängfulla landsortssnubbar som plåtar dem med mobilkameror, tafsar med groggvåta händer, och sedan nästa stad, nästa förnedring, och kanske en eller sju drinkar för att stå ut.
Grattis, liksom.
Ännu enklare är det att fastna i smidiga begrepp som rätt och fel, offer och förövare, allt för att slippa tvingas förstå.
Men det är en världsbild för dem som helst lägger armarna i kors och deklarerar att de Tar Avstånd från det ena eller det andra.
Verkligheten är svårare.
Historien om flickorna från Stureplan är naturligtvis också en historia om dig och mig.
Både Bingo Rimér och hans glamourmodeller bär en djupt mänsklig dröm.
Att bli någon, att betyda något.
Själv ville jag skriva böcker och artiklar. Hur många har jag inte trampat på i min strävan, hur många texter har jag i efterhand inte ångrat, hur många av mina beslut har inte varit andras.
Som artonåring skrev jag exempelvis en artikel i Bingo Rimérs grabbtidning Moore, ett personporträtt av fotbollstränaren Zoran Lukic.
Det var inte vägen till framgång, men det var femtusen spänn, ett andningshål när inkassofirmorna flåsade genom brevinkastet.
Det spelar ingen roll om du är nakenmodell, journalist eller ansvarig för konservhyllan på Lidl – att svika sig själv för att få bli något större och vackrare kan de flesta identifiera sig med.
Allt som behövs är en dröm och en tillräckligt lång väg dit.
Ett självsvek behöver inte nödvändigtvis innebära att man viker ut sig.
Det kan också vara en känsla, en smak i munnen, ett nej som blev ja.
Lägg därför inte armarna i kors, ta inte avstånd, hånflina inte åt Bingos makt, och inte heller åt de utvikta flickorna som kommer till Stockholm med en dröm om framgång, lycka eller åtminstone två avsnitt av ”Paradise hotel”.
Tänk i stället på din dröm, vad du gör för att nå den, och vad du är beredd att göra.
Låt oss sedan lyssna till ljudet av ett skratt som fastnar i halsen.