Största nyheten var att den vimsiga anständigheten inte dog
I ett kallt och dystert regn cyklade jag till Münchenbryggeriet på Södermalm för att bevittna liberalismens död.
Centerpartiet hade sin valvaka där. Jag kunde valt Liberalerna men deras tragedi är inte lika intressant sedan de sålde sig till Åkesson. Centerpartiet bär på ett slags renhet och är dessutom Sveriges rikaste parti, 1,6 miljarder kronor i kassan. Med den rikedomen har partiet gått från nederlag till nederlag för att slutligen möta liemannen i form av svenska väljare.
Vad ska de göra med pengarna när partiet inte finns längre?
Papperslappar visade vägen till det gamla bryggeriets baksida, välmenande lappar med pilar – välkommen! – sjunde våningen! och det var så tomt att jag kunde parkera min cykel framför ingången där en ensam kvinna stod och frös.
På sjunde våningen var stämningen dämpad. Ingen fröjdas inför sin avrättning. Partiledaren Muharrem Demirok gick omkring och såg tapper ut. Han sa att allt kändes bra: en reflexmässig och innehållslös politikerreplik.
Partiet var redan en fotnot. Pressrummet, en sal dimensionerad för hundra personer, var tomt sånär som på en ensam reporter hukande över en dator med straffkommenderingen att skriva om något som ingen bryr sig om. Läsarna vill ha rapporter om vinnare, inte om små och förväntade förlorare.
Centerpartiet?
Vad betyder det ens?
De vet inte själva, partiet som hade det bisarra budskapet ”Nja till EU” när Sverige tog steget ut i Europa och som hade en toppkandidat som inte ville vara med och som gjorde sitt bästa för att stoppa Sveriges medlemskap.
Han hette Hans Lindqvist. Samme Lindqvist, nu en gammal man, köpte Melleruds pilsner i baren. Han sa att han ganska snabbt efter svenska folkets ja till EU 1994 ”kom till insikt att EU är bra”.
Vi vill och har alltid velat, som en liberal ledare sa på 1960-talet.
Kanske är velandet liberalismens själ.
Centerpartiet hade för inte länge sedan en ledare som lämnade regeringen för att han var emot Öresundsbron. Han var så stenhårt emot att vi byggde en fast förbindelse med Europa att han offrade sin statsrådspost. Olof Johansson hette han och året var 1994. Han var lika mycket emot bron som Lindqvist var emot EU.
Medlemmarna i ett sådant parti kan bara orka fortsätta om de besitter en god portion självironi. Därför var det logiskt att toppkandidaten i EU-valet Emma Wiesner lanserades med porträtt och texten ”Det här är Emma”.
Det var en kopia av valaffischen 1998 då Centerpartiet hade en ledare som ledde kampen mot kärnkraft, ett energislag som partiet nu är för. ”Det här är Lennart”, stod det på affischerna inför det valet som blev en katastrof i raden.
Hur kan ett sådant parti hävda sig mot högerpopulisternas aggressiva och enkla slagord? Sverigedemokraterna som inte ens drog sig för att lansera en högerextremistisk konspirationsteori i valrörelsens slutskede – domedagsscenariot ”folkutbyte” där den vite svensken håller på att bytas ut mot svartmuskiga invandrare?
Politiken går i vågor, sa centerpartister jag talade med. Jag påpekade att vågorna för deras del tycks befinna sig i en ständigt nedåtgående rörelse. De höll med.
Nedanför valvakan bredde staden ut sig. Riddarfjärden låg stålblå och Stadshuset avtecknade sig svart mot den ljusa sommarhimlen. Det påminde om en tavla av surrealisten Magritte som ”ifrågasätter givna sanningar”, enligt Wikipedia.
Så blev det också på Centerpartiets valvaka.
När den första vallokalsundersökningen presenterades i SvT exploderade lokalen i hysterisk glädje. Den givna sanningen smulades sönder. Centerpartiet var räddat.
Två mandat! Två mandat! skanderade salen och det var en seger över själva tidsandan, över mörkret, över deras egen velighet men framför allt en seger för den anständiga liberalismen som trots all sin inkonsekvens, senfärdighet och tusen andra brister – fortfarande lever.