Politiker kan inte längre bara neka

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Från himlen kom ett muller:

"Palme här. Vad sysslar du med, Göran? Har maskinen rostat ihop?"

"Maskinen?", frågade partiledaren och statsministern. Persson hade rest sig ur stolen på Rosenbad i aktning för Den Stora Bortgångne Ledaren. "Vad då för maskin?"

"Dementimaskinen", hördes det från himlen. "Dementimaskinen ska alltid vara välsmord. Det står såväl i partistadga som i grundlag. Hur ska man annars kunna regera."

"Ah, dementimaskinen", sa statsministern. "Vi har försökt knuffa igång den. Men den feltänder och säger bara prutt-prutt. Den ende vi har fått hjälp av är Elmbrandt på Studio Ett."

"Så gick det inte till på min tid", sa Palme. "Dementimaskinen krossade allt motstånd. Det var som att smälla flugor. Kvar fanns bara en våt fläck."

Dementimaskinen - i design av Machiavelli - var formidabel. Den använde sig av betrodda journalisters partilojalitet. Den var skoningslös mot fienden.

Ur det perspektivet innebär tsunami- och Danielssonskandalen - med dess inkompetens, tystnad och lögner - ett skifte i realpolitisk maktutövning. Dementimaskinen skrämmer inte längre till tystnad.

Filosofen Machiavelli i Florens hade ju i sin studie "Fursten" skrivit att en furste för att hålla sig kvar vid makten tvingas till handlingar som i det privata livet skulle betraktas som förkastliga: lögn, mord, svek och att skrupelfritt manipulera andra i syfte att påverka och kontrollera dem.

IB-affären visade upp den socialdemokratiska dementimaskinen i vässat skick: fler hästkrafter, bättre ax. Reportrarna Jan Guillou och Peter Bratt hade avslöjat att Sverige hade en underrättelseorganisation, som var så hemlig att inte ens riksdagens ledamöter kände till den. IB spionerade på FNL-grupper i vars glans Palme annars gärna solade sig. Genom en lagvrängning förvandlades ärendet från tryckfrihetsfråga till spionärende. Guillou och Bratt kunde sändas i fängelse.

Säpo-affären röjde hur socialdemokratin med hjälp av en Palmeledd underrättelseorganisation spionerade på kommunister på arbetsplatser i Göteborg och registrerade dem. Avslöjandet stoppades av Aftonbladet. Reportrarna lät då "Kvällsöppet" ta upp anklagelserna.

Palme skrev ett indignerat brev till TV2-chefen Wallqvist och betecknade beskyllningarna mot honom och partiet som "närmast groteska". Programledaren Pelle Bergendahl, som yttrat de förgripliga orden "det är intressant om det är sant", belades med yrkesförbud; han fick inte det lokalradiochefsjobb som var vikt för honom.

Geijeraffären blev dementimaskinens F1-seger. Peter Bratt hade i Dagens Nyheter avslöjat att justitieminister Geijer var bordellkund, använde sig av minderåriga horor och av rikspolischefen betecknats som säkerhetsrisk. Snabbfotat flyttade Palme fokus till två marginella fel i Bratts artikel. Promemorior försvann.

Genom att ha medier under kontroll - radions nyhetsansvarige Erik Fichtelius tog till en början inte upp avslöjandet - gjordes scoopet till en rikoschett som träffade Dagens Nyheter. Redan dag 3 gjorde chefredaktören en pudel. Palme beskrev undersökande journalister som "skabbiga råttor med gula betar och nakna svansar". Bratts karriär slogs i spillror. Hans läcka inom polisen, kriminologen Leif G W Persson, hamnade så i onåd, att han var på randen att skjuta sig.

Men nu. Startmotorn i olag. Väghållningen väck.

Dementimaskinen klarar inte en tidsålder då partipolitik känns antikverad och nätet befriat sinnen. Det är svårt att placera åsiktskommissarier på medierna.

Därför har Danielssonaffären gått i spinn. Ingen tror att rikets säkerhet äventyras om vi får veta huruvida han annandagen 2004 var på jobbet. Fokus kan inte förflyttas av att låta en sakkunnig i Rosenbad dementera en kärleksaffär, som ingen är intresserad av.

Danielsson kommer sannolikt inte tillbaka från sin time out. Diskret utser statsministern istället i början av september honom till ambassadör i Peking. (Kineserna accepterar men ogillar att deras land ses som soptipp för förbrukade krafter).

Och alla inser att det måste vara något väldigt generande som statsministern och hans mest betrodde medarbetare döljer.

Staffan Heimerson